Ett inlägg i halvslummer
Två gånger på mindre än en vecka, dessförinnan en gång för två månader sedan. Jag var ute och dansade, pratade med en kille och bytte inte nummer. Skojade om en date på gymmet, antar att vi hade den i veckan när vi tränade samtidigt men inte hälsade på varandra. Så idag åkte vi samma buss. Han var full, jag var nykter. Ingen av oss hälsade. Men jag log. För att det är trevligt att le.
Har haft en intensiv, lång men härlig dag som slutade med eld och korvgrillning. Precis som det ska vara på valborg. Men tröttheten tog ut sin rätt, klockan fem i morse ringde klockan och sen dess har jag varit i gång, så vid strax innan midnatt var jag helt slut i både hjärna och kropp. Jag bestämde mig för att ta bussen hem. Lättare sagt än gjort. En kompis ringde och sa att jag fick sova hos henne men jag avböjde med en bild av min säng i huvudet, om en halvtimme skulle jag vara där. Trodde jag.
Sjutton minuter försenad stannade bussen på hållplatsen och jag klev på den ungdomsfylleproppade bussen. Då jag är en hyfsat väluppfostrat typ frågade jag snällt busschauffören om jag skulle hinna med min anslutningsbuss och fick en idiotförklaring till svar. Var jag dum, eller? Trodde jag på det själv. Jag suckade. Hur skulle jag nu göra, hoppa av och ta min kompis erbjudande? Gå hem? Eller vänta på nästa som skulle gå 45 minuter senare? Medan jag funderade över beslutet försökte jag tränga mig bakåt i bussen där de fria utrymmena var större och möttes av en nerspydd flicka som torkade av sig lite på mig i farten. Mysigt.
Behöver jag nämna att jag tittade en extra gång innan jag placerade min rumpa på ett säte? Jag valde det som såg renast och torrast ut. När jag satt mig kände jag att om jag hade velat hade jag kunnat gråta en skvätt. En skvätt över att jag var trött och att jag skulle missa nästa buss. Men jag hann inte börja förränchauffören meddelade att anslutningsbussen skulle vänta. Jag blev glad, gladare och gladast och log åt mannen som säkert inte ville ge mig någon förhoppning om att jag skulle hinna men gjorde allt för att jag inte skulle missa bussen.
Vid bytet sprang jag och ett par andra över till nästa buss och möttes av en något stessad chaufför som vinkade in oss i bussen utan att vi behövde betala. Bara vi kom iväg. Och iväg kom vi. Jisses, vad det gick. Kanske försökte han köra in de sjutton försenings minuterna på turen som tog en kvart. Jag vet inte men lagenligt har jag svårt att tänka mig att det gick. Och stanna vid hållplatserna gjorde vi bara ibland. Men när ungarna stod ivägen då stannade vi för att släppa på dem. Nyktra var de inte. Och plötsligt kände jag mig som en ansvarstagande vuxen människa som varit och jobbat, tränat och sedan varit scout ett tag för att åka hem i lagom tid och nyktert tillstånd. Och dessutom nöjd med att det var så det var. Inte ens lite alkohol blev jag sugen på när jag såg folket ute. För ikväll var det obehaglig fylla. Vilket jag inte brukar tycka men ikväll var ungarna för små och alkoholen för mycket.
