Pojkar, dejtande och bitterhet
Hade som vanligt sällskap med en scoutledar kollega och vän ner från scout igår. Vi kom in på spåret pojkar... Förstår inte men det är ett spår och samtalsämne jag hamnar i hela tiden, för tillfället. Konstaterar att det var alldeles för länge sedan jag dejtade. Är inte alls säker på att jag vill bli tillsammans med någon pojk, kompromissa om mina sommarplaner och bli så där fjolligt, fnittrande som förälskelse leder med sig. Men lite dejtande. Lite spänning i vardagen. Ett sms som kommer på kvällen. Ett stelt och konstlat första möte som genomförs med skräckblandad förtjusning. En glass i solen eller en film i soffan. Ja... ni vet.
En dejt. Hade varit trevligt. Fast egentligen gillar jag inte att dejta, vem gör det? Bättre att vara antingen eller från början. Men vart ska jag hitta objekten? OCh stackars pojk, om en sådan skulle dyka upp, han skulle få en översjö med kramar bara för att jag har så många kramar i mig. Och inte ens lite bitter lyckas jag vara, försöker gång på gång, men då jag sedan länge konstaterat att min bitterhet mest berodde på rädsla kan jag bara skratta åt mina försök. Och inte lyckas. Utan bara konstatera. Jag vill ha en dejt.
Jag får väl gå ut med lite desperations tecken bland mina vänner och se hur de kan hjälpa mig...
Eller bara konstatera att det beror på våren och min längtan efter en dejt snart går över.
Det låter trevligt att gå och tänka på pojkar.Men dina dejtingtankar låter väldigt spännande. Kravlöst och enkelt om det fungerar i praktiken. Men brukar man inte dejta för att hitta någon man vill vara med? Eller är jag som vanligt alldeles gammaldags? Hoppas du hittar någon som uppfyller din dejtingprofil ;)
JAg vet det är väl en dröm utopi som inte kommer uppfyllas då det händelsevis brukar blanda sig i någonting som heter känslor också... Dessutom skulle jag antagligen bli tokig på en människa som uppfyllde profilen med tanke på att jag inte skulle förstå hur han tänkte. =)
