Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Ska bara meddela att ingenting slår att åka buss halvtidigt en söndagsmorgon. Det är då man träffar de absolut konstigaste människorna och hamnar i de mest oväntade samtalen. På söndagsmorgnar är det okej att samtala med vem som, nästan. I alla fall med mig och man tillhör kategorin, man, medelålders, alkoholist eller har någon form av psykiskt funktionshinder. Och det är för det mesta roliga samtal, jag skulle vilja påstå att dessa människor inte tänker som jag. Intressant. Frågan är om de pratar med alla eller jag är utvald? Kanske är det så att jag tillhör några av de få som svarar och är artig och trevlig tillbaka. Ger dem ett leende. Kan vara så. Och roligt tycker jag det är.