Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Precis som den brukar stannade bussen vid rådhusparken idag och jag klev av och såg till min förvåning en polisbuss parkerad vid torget. Såg ett par uniformerade poliser och hörde en man prata i mikrofon. Vad händer, tänkte jag som inte har bott tillräckligt länge i en stad för att tycka att poliser klockan halv tio på förmiddagen en tisdag är normalt. Jag ansträngde mig för att höra vad mannen i mikrofonen sa medan jag gick vidare mot friskis. Muslimer, var det första ordet jag kunde urkilja. Sverigedemokrater, tänkte jag. Och rätt hade jag. Ju närmre jag kom, desto mer kunde jag urskilja, talet handlade om muslimers sätt att förstöra Sverige, ja i stort sett skulle man kunna påstå att muslimerna är roten till allt, lågkonjukturen i världen, arbetslösheten i Sverige, att priset på russinen har höjts och kanske framförallt att sommaren kommer bli regning. Ni förstår själva. Ett parti som vinner på det enkla koncepetet att de låter som de vet vad de pratar om men i verkligheten är ute och cyklar långt åt helvete fel. Ute i en sank mosse någonstans i en djup skog. Tillråga på allt började en av dem prata med mig när jag gick förbi med förakt i blicken och snabba steg. Den äldre mannen sträckte fram ett papper till mig. Jag läste snabbt EU på det och kopplade till valet som är snart (7 juni). Jag tittade honom i ögonen och sa, jag lovar att rösta i det valet och jag lovar att det definitivt inte är på ert parti. Med adrenalinet pumpande i blodet gick jag därifrån och önskade att jag haft mig palestinasjal på mig idag så de hade sett min ståndpunkt tydligare.

Och inte vet jag vad som har hänt med mig, förr i världen skulle jag inte reagerat på samma vis. Jag skulle inte känt blodet pumpa i kroppen och lusten att skapa bråk skulle inte funnits. Jag skulle gått förbi och struntat i dem, sagt till mig själv att de var idioter men inte känt ilskan jag idag kände. En ilska som kanske är sund, kanske inte. Behöver jag tillägga att jag tog ut mig ganska ordenltigt på gymmet efteråt? Men en viss ilska fanns fortfarande kvar och jag beklagade mig när jag kom till jobbet att min dag kantats av en sverigedemokrat, min chef skrattade lite åt mig och sa att de stoppat mig för att jag såg arisk ut. Ja, men det är väl i alla fall inte mitt fel. Jag vet att jag ser typiskt svensk ut men det har jag minsann inte valt själv. Bara så ni vet. Dessutom vet jag att yttrandefriheten är en av våra viktigaste lagar men ibland skulle jag vilja göra vissa inskränkningar på den. Eller bara ruska om i huvudet på dumma människor som Jimmie Åkesson och alla som inte funderar innan de röstar på honom.

Tur att dagen även innehöll ett samtal hem till min lillebror och lillasyster som kom hem idag respektive igår från sina utomlandsresor. Nu vill jag hem och träffa dem. Och det ska jag, bara en och en halv vecka kvar.