Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Visserligen har jag lovat mig själv att aldrig skriva ett inlägg om ämnet monarki, ingen hjärtefråga hos mig men plötsligt väldans aktuellt.

Ni vet hela det den här grejen med att ärva en titel 2009 i ett land som ska vara ett av världens mest öppna demokratier är minst sagt motsägelsefullt. Men nu ska ju som Reinfelt säger: "Äntligen en kvinna av börd få sin man av folket".  Dock är inte svenska folket helt övertygad om att Viktoria valt rätt man att dela sitt liv med, kan verkligen denna mycket speciella människa klara av att leva med en vanlig enkel man, uppvuxen i ett radhusområde? Tycks svenska folket tänka.

Och jag tycker nog minsann de har rätt att lägga sig i, om jag nu ska vara med och betala Vickans bröllop vill jag vara med och bestämma. Kanske ska jag ringa hovet och fråga om jag kan få välja klänningen? Eller åtminstone maten. Eller åtminstone bli bjuden.

Och vilket kungahus  vi har, lite präktighets Sverige i ett nötskal liksom. Kan tycka att en familj som jag är med och betalar underhåll för åtminstone kunde roa mig litegrann. Ibland. Något roligare en Maddes naturliga tonårsfestande. Tycker Vickan är skyldig mig lite skandaler, en djupt uringad tröja och kortkort kjol , gärna onykter på förlovningsfilmen hade väl varit lämpligt. Eller en storgråtande kung som vägrade erkänna Danne som blivande make åt sin dotter. Eller en Kalle-Fille som framträdde i blåtira. Eller åtminstone, åtminstone en osminkad Madde. Men inte då. För i Sverige regerar präktigheten.

Och nu ska Danne och Vickan starta om, med sitt egna, bilda familj. Vad är oddsen på två barn, givetvis en flicka och en pojk? En uppfostran präglad av att lära barnen den speciella konsten att förstå att de är lite bättre men måste låtsas att de är vem som. Och om några år kommer diskussionen, kommunal skola eller inte? Nä, säger jag. Ska vi nu ha kung tycker jag nog att ungarna ska skickas på internat med en gång så de lär sig överklass manéren och förstår att de är utvalda från början. Varför låtsas att de är en del av folket när alla vet att de är speciella?

Helgens insikter:

1. Det går att gråta till Förnuft och Känsla.
2. Jag skrattar när mina vänner gråter.
3. En rutten alternativt sur lök, luktar grymt illa.
4. Biljettkontrollanten på spårvagnen dyker upp när du minst anar det.
5. Teater är bra, riktigt bra.
6. Jag behöver berättelser för att leva.
7. Jag ska titta på bilder oftare.


Helgens människor:

1. Elin, såklart! (min vän som umgicks med mig)
2. Tom och Anna, såklart! (min bror och hans flickvän som lånade ut golvplats)
3. Tjejen på spårvagnen som slängdes sig in i Elins och min djupa diskussion om ödet.
4. Mannen framför oss i svängdörren som lovade att inte ge oss stryk, med ett leende på läpparna och självvalt missförstånd.
5. Killen som försökte få vår uppmärksamhet mer än en gång och hade självdistans.
6. Ängeln som väntade. (Förlåt, ett internt skämt).

Helgens mat:

1. Adams linsgryta, sålklart!
2. Chokladmuffinsen efter teatern.
3. Nudlarna på golvet på fotomässan.

Helgens redogörelse:

Helgen började med ett besök hos min gamla klasskompis som bjöd på linssoppa och lite prat, alltid lika trevligt. Visserligen hotades soppan av en sur lök, en doft som jag inte rekommenderar någon, det luktade avskyvärt men efter en tur ner till ica och en ny lök kunde soppan puttrande tillagas på lägenhetes gasspis. Efter några timmar var jag tvungen att bege mig för att hämta upp min vän på centralstationen och hon kom precis som planerat. Vi åkte en snabbis till min bror, bytte kläder och åkte till teatern. Förnuft och Känsla, Jane Austen, engelsk överklass på 1800-talet, romantik och för oss välkända karaktärer. Det var här min vän grät till Jane Austen och jag skrattade åt hennes reaktion. Fast det var bra, jag ska gå på teater oftare, det var underbart. Jag ska bli en teater människa.

Efter en sådan upplevelse som teatern gav oss kunde vi inte somna och klockan blev halv fyra innan vi slöt ögonen, dessförinnan hann vi med otaliga djupa samtalsämnen. Och de djupa samtalen fortsatte under lördagen, på väg till fotomässan, på fotomässan, på kafét efter mässan, på spårvagnen hem till min bror (det var nu vi blev avbrutna av en tjej som ville lägga sig i litegrann vilket hon gärna fick), samtalen fortsatte hos min bror där vi fick vissa pikar om pratsamheten hos oss, på kvarterskrogen och efter maten. Och alla ämnen kunde återkopplas till temat för helgen, Förnuft och Känsla.

Avslutningsvis vill jag tillägga Göteborg är underbart men nu ska jag försöka hålla mig borta ett tag, finns ju andra platser här i världen.

När jag öppnade fönstret för skrivande av nytt inlägg visste jag fortfarande inte vad det nya inlägget skulle handla om. Jag funderade på att skriva om min förestående resa till Göteborg innehållandes kultur i form av teater och fotomässa. Men jag tänkte att kanske är det bättre att spara detta inlägg till efter resan, känns som det skulle finnas mer att säga om resan då. Jag gick ut i köket för att sätta på en kopp kaffe, kände doften av kaffet och hade ämnet klart i huvudet. Det blir en ny lista.

Som så många andra går jag omkring och är lite lätt deprimerad för tillfället, det är februari, snön ligger vit utanför fönstret och de senaste dagarna har det varit många minus grader. Våren känns avlägsen. Allt känns grått. Halvtråkigt och slowmotion artat.

Vad kan i sådana tider vara mer passande än en lista med saker att längta efter?

Här kommer min:

Välkomna ombord!

Jag ska nu ta er med på en resa i min hjärna. Vi stiger ombord mitt i pågånde tankeverksamhet. Jag ber att få önska er en angenäm tur.

Jag vill skriva, men hittar inget ämne som kommer räcka till ett helt inlägg. Nu ljög jag, jag hittar inget ämne som inte blir för personligt. Som inte lämnar ut alla mina tankar, känslor och ...tankar allt för mycket. Jag är nämligen periodare, för tillfället är jag inne i en tankeperiod. Kommer en sådan ungefär fyra gånger om året och de varar ett tag. För det mesta kan jag precis säga vad det är som utlöst min tankeperiod, det finns en trigger. En gång hade jag och en kompis en diskussion om mänsklighetens betydelse, jag menade bestämt att jag som människa kunde påverka världen. Han menade att det inte spelade någon roll för om några tusentalsår finns det ändå inget kvar av vare sig mänskligheten eller jorden. Tack, Rasmus för den tanken. Jag funderar fortfarande två år senare på detta. I somras kom en arbetskamrat till mig in på samma ämne och jag backade ut från rummet och avböjde en diskussion jag visste inte skulle vara bra för mig.

Gissa om jag blev glad när jag i röda korsets tidning istället kunde läsa:

Den som tror han är för liten för att påverka har aldrig haft en mygga i sovrummet.

Fast det spelar ju knappast heller någon roll om en miljon år eller så.

Sen tänker jag men om inget spelar någon roll, finns det då ingen Gud, för Gud menade ju att saker spelar roll?

Igår satt jag på bussen och tänkte och då kom jag på det. Kärleken. Allt handlar om kärlek. Om värme och medmänsklighet. Om ödmjukhet och snällhet. Om vanlig hederlig omtanke och vänlighet. Om positiva krafter.

Jag har liksom så svårt att förstå att människor kan göra varandra så illa som vi gör i världen idag. Hur kan en människa vilja en annan människa något ont? Varför kan vi inte bara le mot varandra och vara snälla? Älska livet. Älska varandra. Det gör skillnad, oavsett vad som händer med planeten. Det gör skillnad här och nu, för mig är livet och framförallt det postiva i livet viktig och väl värt att ta varas på.

Ska nu avslöja en mörk hemlighet om mig själv som jag tycker är lite pinsam men egentligen kanske är sund. Ni vet jag tränar ju en del på friskis. Ibland ska man slå i luften med knytnäven. Som tonåring sa någon till mig att medan jag slog i luften skull jag tänka på någon jag var arg på. För att få mer styrka i slaget. Jag har testat detta och kan inte. Varje gång jag tänker mig en människa som står framför mig när jag slår, känner jag hur mitt hårda slag träffar dennes mjuka kropp. Jag hör hur något inne i kroppen krasar och jag mår dåligt. Att slå sönder en annan människa. Nej, tänker jag, inte min grej och så fortsätter jag slå i tomma luften utan något tankemotiv framför mig.
 
Ibland vill jag blåsa ut lite positiv energi ur mig och dela till resten av världen. Få dem att känna min optimism och tilltro till livet. Men hur fan gör man det?

Förövrigt måste det här vara ett av de mest ostrukturerad inlägg jag någonsin lagt ut. Men varför ska allt vara perfekt?

Grattis! Ni har nu klarat av en resa i min hjärna. Hoppas den inte gav er några obehag och välkomna åter.

När jag var femton ville jag bli hemlig agent åt Säpo, mer för att det lät coolt än för att jag riktigt visste var det innebar. När jag var sexton ville jag bli polis, mest för att jag ville hjälpa människor. När jag var arton ville jag fortfarande bli polis och såg min närsynthet som ett hinder ivägen som skulle lösas. Laseroperation var mitt mål, polis skulle jag bli. När jag var nitton var det fortfarande polis som var drömmen. Jag blev tjugo och drömmen började ifrågasättas av min hjärna, var polis verkligen det yrket jag skulle satsa på? Jag blev 21 och plötsligt övertygad om att polis inte var yrket jag ville ha, socalpedagog kändes bättre. Fortfarande var det dock samma vilja som drev mig, jag ville vara till nytta för andra människor och hjälpa dem. Inne  på mitt 24:e år är jag tacksam över att det inte står polis på mitt examensbevis, man skulle kunna säga att den naiva tro på polismakten jag är uppvuxen med är något förändrad. Idag skulle antingen skämmas över att titulera mig polis eller vara hjärntvättad och försvara maktens agerande, det senare värre än det första.

I metro idag går det att läsa om en femtonårig pojke som blir åtalad för att han kallat polisen gris och nöffat åt dem. Direkt efter beteendet ska pojken ha ångrat sig och bett om ursäkt. Men i vissa fall godtas inte en ursäkt. Nej, det är klart. Kanske hade jag inte reagerat så starkt på artikeln om inte gårdagens tidning varit prydd med hur nyutbildade piketpoliser poserat nakna med en k-pist i händerna under sin avslutningsfest. Eller om inte poliser filmats under tiden de vräkt ur sig rasistiska kommentarer under tiden för bråken i Rosengård. För sånt gör mig förbannad. Sånt får mig att tro min vän som säger att alla poliser är onda. Sånt får mig att tro att polisen är en organisation full av mögel och ruttenhet. Sånt får mig att tro att han som talade om för mig att den som blir polis är en människa som vill ha makt, har rätt.

För nog ställer jag mig frågan, vad gjorde en k-pist på piketpolisen avslutningsfest överhuvudtaget? Är inte en k-pist ett tjänstevapen som definitivt inte bör lekas med något som piketpoliser, om några borde ha vett att förstå? Nog ställer jag mig frågan om inte Rosengård ungdomarna var helt i sin fulla rätt att kasta vad som helst mot polisen om de som kom för att upprätthålla lugnet fällde rasistiska kommentarer. Hur ska vi kunna integera Rosengårds ungdomar i svenska samhället om organisationen som finns för att skydda alla sveriges invånare gör skillnad på folk och folk? Jag bara undrar. 

När jag var i London för ett par år sedan, blev jag vittne till hur ett gäng ungdomar bad polisen om hjälp då deras kompis fått i sig för mycket alkohol, jag reagerade på  att de vände sig till en makt som i Sverige skulle undvikits och plötsligt förstår jag varför. En polis som inte kan ta att en femtonåring kallar honom eller henne för gris kanske borde fundera på att byta jobb. Vilken femtonåring har inte lust någon gång haft lust att kalla polisen för gris? Skulle jag väckt åtal mot alla de söta femtonåringar som kallat mig jävla fittkärring, skulle jag ägnat många timmar åt rättegångar, men det gör jag inte för jag visste vad jag gav mig in i när jag blev socialpedagog.

Nog är det väl ändå så att poliser, vuxna människor med en utbildning som bör bygga på självutveckling borde vara trygga människor. För visst hade det kännts tryggare för mig om ordningsmaktens folk hade varit trygga människor med vett att lägga undan vapnet innan en fest och som skakat av sig grisyttrandet och istället fokuserat på det positiva, ungen bad faktsikt om ursäkt. Då hade jag kanske en dag åter upptagit min naiva syn på polisen men som det ser ut nu lär dröja ett bra tag innan jag behöver damma av den synen.

Har haft besök i helgen av två socialpedagogkompisar. Vi pluggade, festade och umgicks flitigt under våra två år i den lilla byn i Blekinge för att sedan flytta ifrån varandra och umgås betydligt mer sällan. Att alla tre av oss jobbar med människor underlättar inte våra tillfällen att träffas, våra arbetstider är oregelbundna och konstiga. Men så ibland lyckas vi, med lite framförhållning och en en del planering, pricka in en helg som vi är lediga alla tre och vi kan träffas. Trots allt med jämna mellanrum, oktober, februari och nästa är redan preliminär bokat till maj. Bäst att boka tidigt när jag meddelar att jag redan är upptagen tre av fem helger i vår månaden.

Fredagskväll stod jag i alla fall på perrongen i Jönköping och tog emot min ena vän som kom med tåget. Under tiden hade jag telefonkontakt med min andra vän som kom med bil från annat håll. Bilisten plockade halvvägs hem upp oss kollektivtrafikåkare och vi kom snart hem till mig alla tre. Jag serverade mina vänner varsitt glas vin och lagade lite mat till dem medan de satt i soffan och pratade. Stämningen var avslappnad och mysig. Kvällen slutade framåt midnatt med mig i sängen, ena vännen på soffan och den andra på luftmadrass på golvet.

Lördagen skulle i stort sett kunna vara hämtad ur sex and the city, fast kanske något mindre exklusivt dock minst lika roligt. Efter en lugn morgon med lång frukost åkte vi in till stan. Shopping och fika stod på dagordningen. Shoppandet gick det sådär med, men mina vänner övertygade mig om att jag skulle köpa två tröjor och då jag räknar dessa vänner som äldre och klokare, i dessa frågor åtminstone, löd jag deras råd och hade plötsligt en ny tröja att ta på mig på kvällen. En tur till systemet var ett måste och kvällens alkoholhaltiga drycker inhandlades. (Mina syskon och andra som tror på min ordentliga sida kan nu sluta läsa). En fika, en sista tur i affärena och vi var återigen hemma. Catwalken var under en stund öppen och mina vänner godkände kvällens kläder.

Min mest noggranna vän insåg att hon var tvungen att hoppa in i duschen om hon skulle hinna bli klar till vi skulle åka, fem timmar senare. Min andra vän och jag roade oss under tiden med att ändra lite på hennes facebook som hon inte loggat ut från. Lite barnsligt, mycket roligt, vi skrattade så vi grät. Och vännen lovade att hämnas.

Skulle kunna beskriva oss som tre tjejer på party humör, som har varit ute tillsammans många gånger och som vet att dessa kvällar brukar bli bra.

Vi drack cider, lyssnade på musik, pratade kärlek och dansade till Hanson. Bara för att det var kul. Mina vänner klagade lite över att snön föll tätt från himlen när vi skulle bege oss mot bussen, jag erbjöd mig att hålla cidern så de kunde skydda sina frisyrer.

På bussen var det vi och sextonåringarna. Vi kände oss gamla och påklädda trots min korta jeans kjol och ringa ålder. Vi kom till stan och köade en stund för att komma in. Vi hängde av oss jackorna och beställde en drink. Vi nonchalerade gubbar och spanade efter snyggingar. Vi tog över dansgolvet och drack upp våra drinkar. Vi beställde en ny drink och jag roade mig med att sträcka handen över bardisken och sätta på vattenkranen innanför när bartendern tittade bort. Killarna på andra sidan baren skrattade gott åt mitt något barnsliga tilltag. Min kompis beställde en drink som bartendern inte kunde göra och bad henne istället göra något fruktigt och sött. Jag fick drinken i handen, smakade på den och sa till killen bredvid mig, den här rekommenderar jag starkt. Han frågade efter namnet och jag svarade beställ något fruktigt och sött, han försökte ge mig en komplimang och sa en Hanne alltså, ( vi hade stunden innan hälsat på varandra).

Jag och mina vänner letade reda på ett ledigt bord, satte oss och min singelvän sa:

- Vi slår vad, Hanne. Den som först raggar upp en kille vinner vadet.

.- Okej, den som vinner slipper diska imorgon.

Vi begav oss till dansgolvet igen för att utföra uppgiften. Behöver inte säga mer än att jag vann.

Snart var natten slut, vi tog våra jackor, gick ut i snön och satte oss i en taxi. En halvtimme senare var vi hemma och de överblivna pizzabitarna åts upp tillsammans med juice och  vatten. Idag serverades mina vänner mineralvatten innan frukost med scones, fruktsallad och tillhörande diskussion om nattens bravader.

Alltför fort gick klockan och snart satt mina vänner återigen på tåget och bilen påväg hem till sina lägenheter, vardagssysslor och jobb. Själv återvände jag hem till en tom lägenhet med spår av en lyckad helg. I maj hoppas vi på återigen på en trevlig helg, denna gång i blekinge.

Kan man säga:

Full av okunskap som jag är?

Kan man vara full av okunskap?

Fast man är ju tom på kunskap...

Då borde man vara full av okunskap.

Vad skulle man annars vara?

Tom utav okunskap, kanske...

Fast det ändrar ju innebörden i meningen.

Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att det är just full av okunskap man är.

Hade jag nu gått i gymnasiet vet jag vem jag skulle frågat.

Men det var längesedan.

Bara så ni vet.

" Hon var så mycket finare än jag, så mycket ärligare, att jag mådde illa över mig själv och inte kunde se in i hennes varma ögon, jag undertryckte rysningen som uppstått av hennes bruna armar om min hals och hennes långa fingrar i mitt hår. Jag kysste henne inte. "

- Ur boken Ristat i damm av John Fante.

" Han hittade ingen parkeringsplats. Risken ökade att han inte skulle hinna i tid. Han cirkulerade. Observerade. Kanske någon som var på väg till sin bil för att åka. Improviserade gator. Orutinerad. Ostrukturerad. Utan framgång. "

- Ur boken Snabba Cash av Jens Lapidus.  

Fick både Fantes och Lapidus bok i julklapp, läste Lapidus först och började därefter direkt med Fantes bok. Skillnaden mellan två böcker kan inte vara större. Den ena boken med meningar som i genomsnitt är kortare än fyra ord, den andra boken med meningar som innehåller fler komma tecken än tyska språket. Det ena är Rinkeby svenska, det andra är poesi. Försökte att se även Rinkeby svenskan som poesi men jag lyckades inte, jag lyckades inte att komma in i språket som är vardag för så många i vårt avlånga land. Kanske berodde det på att jag inte heller gillade historien i Snabba cash, tyckte inte det var en historia utanför det vanliga. Inte heller trodde jag att Fantes bok skulle ge mig någon större läsupplevlse men redan på första sidan insåg jag att jag hade haft fel.

Ristat i damm handlar om en ung kille som reser till Los Angeles i hopp om att finna inspiration till att skriva den stora

romanen, sitt livsverk. Han ger sig själv tio år.  Inte heller denna historia finner jag speciellt fascinerande, jag finner ingen sympati för killen och känner ingen medkänsla med vare sig honom eller någon av birollerna i boken. Men jag läser boken och älskar den, som jag sällan älskar en bok. Ristat i damm är poesi, ristat i damm är ett mästerverk, skrivet av en författare som måste levt i symbios med sin penna och sitt papper. Varje mening sjungs fram med mjuka böljande ord och all kantighet som fanns i snabba cash är borta. Ingen människa pratar som Fante skriver och kanske är det detta som gör boken så underbar, böcker ska inte vara en dialog, böcker ska vara en monolog som berättar något för mig. Jag kan inte ge boken tillbaka något annat än respekt för dess uppenbarelse. Jag kan inte påverka boken men oj vad den kan påverka mig. 

Visst blir jag avundsjuk på författare som kan skriva: voj, voj, voj, utan att det blir töntigt och fel. Det är bara att inse att dit har jag ofantligt långt kvar om jag någonsin ens kommer till den nivån. 

Om jag vore hälften så bra som Fante...

Om jag hade ett lika coolt efternamn som Fante...

Om också jag kom längre än till sida 45...

Om inte om hade funnits... Då hade jag varit en stor författare.