En vardagskväll i livet
Om mindre än åtta timmar kommer larmet på min klocka ringa men ni vet hur det är, ibland bara måste man skriva innan sömnen tar över.
Efter ett par lediga grubbeldagar var det skönt att komma iväg till arbetet, trodde inte jag skulle tycka det var kul men välkomnades av glädje och positiv energi som varade till jag gick hem och då kan man ju inte annat än att ryckas med.
Bussen efter jobbet var ett par minuter sen vilket brukar resultera i en språngmarsch till nästa buss men idag var jag förutseende nog att meddela chauffören om att jag skulle med nästa buss så han kunde släppa mig så nära som möjligt. Jag hann utan problem med och satte mig i lugn och ro på ett säte, tog upp boken som väger två kilo och som ger mig extra träning i vardagen men hann inte många sidor förrän telefonen ringde. En kompis. Vi pratade på och bussen kom fram till nästa byte, jag steg av och gick under väntetiden in på Willys för att handla lite mat inför helgen när några kompisar kommer på besök. Pratade fortfarande i telefon, gick fram till kassan, satte visa-kortet i läsaren och något var fel. En stressad och antagligen trött kassörska snäste åt mig att jag minsann fick springa ut och ta ut pengar om jag ville ha mina varor, fattade jag inte att kortläsaren inte fungerade? Meddelade min kompis i andra änden telefonen att jag plötsligt var stressad och la på.
Fem minuter till bussen skulle gå, jag skulle hinna ta ut pengar, betala, packa varor och springa ner till bussen. Kände stressen. Sprang fram och tillbaka i entren till Willys innan jag slutligen med andan i halsen stod vid hållplatsen och väntade på bussen, som inte kom.. Den var visserligen bara tio minuter försenad något som inte brukar störa mig i vanliga fall men jag hade väl lite sviter kvar efter mina grubbeldagar. Jag blev sur och irriterad, tänkte att jag inte alls behövt stressa så mycket.
När väl bussen kom och jag klev på, hade jag såklart återigen ringt upp min kompis och inser plötsligt svårigheten att prata i telefon samtdigt som jag letar efter busskortet, håller i en papperskasse och har en träningsväska över axeln. Ber återigen vännen vänta, stoppar telefonen under armen, stoppar busskortet i läsaren, plockar upp den på golvet nedsatta kassan och handtaget brister. Med visst besvär får jag med mig alla mina saker till närmsta säte och folket bakom mig kan även de sätta sig tillrätta.
Kompisen i telefonen meddelar att prata med mig är som att vara med i en reality serie på teve, Hanne-reality. Vardagsaction.
Efter en kvart stannar bussen vid min hållplats och jag meddelar vännen att nu är det slutpratat jag måste ta min kasse i famnen. Under tiden jag säger detta sätter jag kassan på marken, i snön. Papperskasse i snö... Samtalet avslutas och jag börjar frysande gå hemåt ( har i protest mot vintern slutat använda vantar), känner att botten på kassen håller på att ge sig men jag skyndar på stegen och kommer fram till staketet, där tvekar jag: In med kassen först och kolla brevlådan sedan eller kolla brevlådan med en gång? Äh, jag tar brevlådan med en gång tänkte jag och gör så. Ett brev och en tidning, stoppar dessa under armen ty händerna är ju upptagna. Viker in på uppfarten till min stuga och plötsligt ligger jag på marken. Känner smärtan pulsera i mitt knä och axel. Samma knä som jag slog i för ett par veckor sedan och som fortfarande har ett blåmärke kvar. Jag svär. Jag blir trött. Haltar in till mig. Tappar nycklarna i snön. Får den förbannade kassen innanför dörren och låser om mig. Slänger av mig skorna och de blöta byxorna. Ser lerfläckarna på mitt annars rena golv, bryr mig inte. Packar in varorna i kylen. Borstar tänderna. Kryper ner under täcket och flyr in i en annan värld. En värld med facebook, mail och bloggande. En bättre värld? Kanske. Ibland i alla fall.
Nu ska jag sova. Imorgon går bussen 06.15.
Efter ett par lediga grubbeldagar var det skönt att komma iväg till arbetet, trodde inte jag skulle tycka det var kul men välkomnades av glädje och positiv energi som varade till jag gick hem och då kan man ju inte annat än att ryckas med.
Bussen efter jobbet var ett par minuter sen vilket brukar resultera i en språngmarsch till nästa buss men idag var jag förutseende nog att meddela chauffören om att jag skulle med nästa buss så han kunde släppa mig så nära som möjligt. Jag hann utan problem med och satte mig i lugn och ro på ett säte, tog upp boken som väger två kilo och som ger mig extra träning i vardagen men hann inte många sidor förrän telefonen ringde. En kompis. Vi pratade på och bussen kom fram till nästa byte, jag steg av och gick under väntetiden in på Willys för att handla lite mat inför helgen när några kompisar kommer på besök. Pratade fortfarande i telefon, gick fram till kassan, satte visa-kortet i läsaren och något var fel. En stressad och antagligen trött kassörska snäste åt mig att jag minsann fick springa ut och ta ut pengar om jag ville ha mina varor, fattade jag inte att kortläsaren inte fungerade? Meddelade min kompis i andra änden telefonen att jag plötsligt var stressad och la på.
Fem minuter till bussen skulle gå, jag skulle hinna ta ut pengar, betala, packa varor och springa ner till bussen. Kände stressen. Sprang fram och tillbaka i entren till Willys innan jag slutligen med andan i halsen stod vid hållplatsen och väntade på bussen, som inte kom.. Den var visserligen bara tio minuter försenad något som inte brukar störa mig i vanliga fall men jag hade väl lite sviter kvar efter mina grubbeldagar. Jag blev sur och irriterad, tänkte att jag inte alls behövt stressa så mycket.
När väl bussen kom och jag klev på, hade jag såklart återigen ringt upp min kompis och inser plötsligt svårigheten att prata i telefon samtdigt som jag letar efter busskortet, håller i en papperskasse och har en träningsväska över axeln. Ber återigen vännen vänta, stoppar telefonen under armen, stoppar busskortet i läsaren, plockar upp den på golvet nedsatta kassan och handtaget brister. Med visst besvär får jag med mig alla mina saker till närmsta säte och folket bakom mig kan även de sätta sig tillrätta.
Kompisen i telefonen meddelar att prata med mig är som att vara med i en reality serie på teve, Hanne-reality. Vardagsaction.
Efter en kvart stannar bussen vid min hållplats och jag meddelar vännen att nu är det slutpratat jag måste ta min kasse i famnen. Under tiden jag säger detta sätter jag kassan på marken, i snön. Papperskasse i snö... Samtalet avslutas och jag börjar frysande gå hemåt ( har i protest mot vintern slutat använda vantar), känner att botten på kassen håller på att ge sig men jag skyndar på stegen och kommer fram till staketet, där tvekar jag: In med kassen först och kolla brevlådan sedan eller kolla brevlådan med en gång? Äh, jag tar brevlådan med en gång tänkte jag och gör så. Ett brev och en tidning, stoppar dessa under armen ty händerna är ju upptagna. Viker in på uppfarten till min stuga och plötsligt ligger jag på marken. Känner smärtan pulsera i mitt knä och axel. Samma knä som jag slog i för ett par veckor sedan och som fortfarande har ett blåmärke kvar. Jag svär. Jag blir trött. Haltar in till mig. Tappar nycklarna i snön. Får den förbannade kassen innanför dörren och låser om mig. Slänger av mig skorna och de blöta byxorna. Ser lerfläckarna på mitt annars rena golv, bryr mig inte. Packar in varorna i kylen. Borstar tänderna. Kryper ner under täcket och flyr in i en annan värld. En värld med facebook, mail och bloggande. En bättre värld? Kanske. Ibland i alla fall.
Nu ska jag sova. Imorgon går bussen 06.15.
Kommentarer
Trackback
