Utmana dig själv - häng med in på en hjärnresa
Välkomna ombord!
Jag ska nu ta er med på en resa i min hjärna. Vi stiger ombord mitt i pågånde tankeverksamhet. Jag ber att få önska er en angenäm tur.
Jag vill skriva, men hittar inget ämne som kommer räcka till ett helt inlägg. Nu ljög jag, jag hittar inget ämne som inte blir för personligt. Som inte lämnar ut alla mina tankar, känslor och ...tankar allt för mycket. Jag är nämligen periodare, för tillfället är jag inne i en tankeperiod. Kommer en sådan ungefär fyra gånger om året och de varar ett tag. För det mesta kan jag precis säga vad det är som utlöst min tankeperiod, det finns en trigger. En gång hade jag och en kompis en diskussion om mänsklighetens betydelse, jag menade bestämt att jag som människa kunde påverka världen. Han menade att det inte spelade någon roll för om några tusentalsår finns det ändå inget kvar av vare sig mänskligheten eller jorden. Tack, Rasmus för den tanken. Jag funderar fortfarande två år senare på detta. I somras kom en arbetskamrat till mig in på samma ämne och jag backade ut från rummet och avböjde en diskussion jag visste inte skulle vara bra för mig.
Gissa om jag blev glad när jag i röda korsets tidning istället kunde läsa:
Den som tror han är för liten för att påverka har aldrig haft en mygga i sovrummet.
Fast det spelar ju knappast heller någon roll om en miljon år eller så.
Sen tänker jag men om inget spelar någon roll, finns det då ingen Gud, för Gud menade ju att saker spelar roll?
Igår satt jag på bussen och tänkte och då kom jag på det. Kärleken. Allt handlar om kärlek. Om värme och medmänsklighet. Om ödmjukhet och snällhet. Om vanlig hederlig omtanke och vänlighet. Om positiva krafter.
Jag har liksom så svårt att förstå att människor kan göra varandra så illa som vi gör i världen idag. Hur kan en människa vilja en annan människa något ont? Varför kan vi inte bara le mot varandra och vara snälla? Älska livet. Älska varandra. Det gör skillnad, oavsett vad som händer med planeten. Det gör skillnad här och nu, för mig är livet och framförallt det postiva i livet viktig och väl värt att ta varas på.
Ska nu avslöja en mörk hemlighet om mig själv som jag tycker är lite pinsam men egentligen kanske är sund. Ni vet jag tränar ju en del på friskis. Ibland ska man slå i luften med knytnäven. Som tonåring sa någon till mig att medan jag slog i luften skull jag tänka på någon jag var arg på. För att få mer styrka i slaget. Jag har testat detta och kan inte. Varje gång jag tänker mig en människa som står framför mig när jag slår, känner jag hur mitt hårda slag träffar dennes mjuka kropp. Jag hör hur något inne i kroppen krasar och jag mår dåligt. Att slå sönder en annan människa. Nej, tänker jag, inte min grej och så fortsätter jag slå i tomma luften utan något tankemotiv framför mig.
Ibland vill jag blåsa ut lite positiv energi ur mig och dela till resten av världen. Få dem att känna min optimism och tilltro till livet. Men hur fan gör man det?
Förövrigt måste det här vara ett av de mest ostrukturerad inlägg jag någonsin lagt ut. Men varför ska allt vara perfekt?
Grattis! Ni har nu klarat av en resa i min hjärna. Hoppas den inte gav er några obehag och välkomna åter.
Känner igen det där kliet i fingrarna av att man MÅSTE skriva något. Vadsomhelstliksom.
Kan väl bara säga att jag förstår vad du menar. En del saker tänker jag likadant med och en del bara fattar jag. Så är det.
Jag vet, det är därför du är så bra. Du bara förstår.
