Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

När jag var ung, dum och läste till Socialpedagog hade vi en kurs som hette utvecklingpsykologi. Vad som kan sägas om den kursen är kanske att den inte mest intressant av alla kurser vi läste men desto mer nödvändig att ha som en grund att stå på. Lite som att det är bra att kunna räkna till tio om man ska lära sig plus och minus, ni vet det blir svårt att förstå det som kommer efter om man inte vet det som kommer först. I psykologinsvärld kommer utvecklingspsykologin först. Då får man veta allt om Maslows behovstrappa, Pavlovs hundar, lille Albert, Freuds sexualtankar och allt annat som man måste veta för att bättre förstå hur en människa rent psykiskt fungerar. 

Man får bland annat veta följande: Att innan en människa blir vuxen genomgår hon olika stadier och alla dessa stadier är nödvändiga för hennes utveckling. Vad jag inte höll med om då, var att en 11-12 åring genomgick en frigörelse från sina föräldrar och istället gick in i ett stadie där kamratskapen var betydligt viktigare. Jag menade att föräldrarna fortfarande vid tolvårs ålder spelade en avgörande och mycket viktig roll för barnet, vilket de givetvis gör. Men jag menade att vid tolvår är det också avgörande för barnet vad föräldrarna gör och säger. Vad jag inte förstod var hur viktig ändå kamratskapen blir och hur avgörande kamraternas åsikter, beteende och uppförande är för barnet. Det insåg jag först idag, på scouterna.

Ni vet vi hade bjudit in grannkåren på vår scoutträff för att visa våra scouter och deras scouter att det finns andra kårer. Våra scouter var sex stycken till antalet, deras scouter var 40 kanske. Detta ledde till att våra scouter delades in i grupper där de ibland var ensamma från vår kår, något som inte var jättepopulärt men med lite pepping om att de skulle ta ledarrollen och visa de andra i gruppen runt verkade det ändå fungera. MEN.

När jag stod där och väntade på att en grupp med scouter skulle komma till mig slog blixten ner i hjärnan och jag insåg. Det är ju så här det är, det är ju det här utvecklingspsykologin försökte förklara för mig för snart tre år sen. Utan gruppen, utan sina kompisar är tolvåringen osäker och förvirrad. En tolvåring är ju mitt uppe i processen att hitta sin roll och identitet och det gör man ju genom sina vänner. Givetvis måste föräldrarna fortfarande finnas där men kanske har de gett  grunden till tolvåringen och barnet är nu redo att söka sin egen identitet, det frigör sig. Och den fasen varar, enligt mina böcker till 20 års åldern, vilket skulle stämma bra överens med de diskussioner jag har haft med vänner senaste tiden om utvecklingen och mognaden en människa genomgår efter att hon lämnat tonåren.

En mognad som går hand i hand med livserfarenhet och tryggheten i sina vänner, att man har funnit sin roll i gruppen och sin identitet.

Ja, ville bara upplysa er om min nyvunna erfarenheter och för er som undrar kallas fasen mellan 20 och 40 för närhet och isoleringsfasen. Klura på den...

Framför dig har du sex månader av ditt liv som förmodligen kommer att skilja sig från allt du gjort tidigare. Det är ett äventyr och en upptäcktsresa. I och med ditt deltagande i Youth Partners in Development, YPD, så förändrar du nästan alla de förutsättningar som normalt utgör ramen för din tillvaro.

Inledningen till handledningen till utbytesprojektet...

Okej, allt tvivel är borta.

Ibland går jag in på min blogg men förhoppningen att där ska finnas ett nytt inlägg att läsa, det gör det aldrig.

Men min hjärna bearbetar ett nytt ämne så det kanske snart kommer ett nytt inlägg ändå...

Jag har förmånen att röra mig i två världar som visserligen inte skiljer sig alltför mycket från varandra men som folk i största allmänhet tror är varandras motpoler. Det här inlägget har jag funderat på en tid och anledningen är att jag stött på så många fördomar från bägge sidor och själv står jag där i mitten och försvarar än den ena sidan och än den andra. Ingen skulle vilja påstå att alla på något håll är fördomsfulla, men några stycken har så mycket fördomar att det ändå blir tydligt.

Vilka är mina världar, kanske ni då helt enkelt undrar och jag menar att mina världar består av frikyrkovärlden och den icke troenden, icke kristna världen. Hela min uppväxt har missionskyrkan varit en stor del av min fritid och jag har tillbringat många timmar i dess regi, men jag kommer ju inte från någon religiös familj och mässorna har jag aldrig besökt speciellt frekvent. Visst har jag läst bibeln både framlänges och baklänges men mest i ett studerande syfte, jag ville veta vad som skulle kunna vara sant ur ett historiskt perspektiv.


När jag flyttade till Norge var jag i svenska kyrkan några gånger på träffar men efter det tog min mest oreligiösa period i mitt liv över, jag flyttade till Blekinge och religionen bestod i en tisdagsmässa på tre år, detta med följden att människorna som känner mig från Blekinge får lite av en chock när de förstår att jag är aktiv i en missionskyrka igen. Jag menar, jag som både kan dricka, svära och har stor empati och förståelse för andra religioner. Hur kan jag som är en helt vanlig människa i deras ögon, vara en del av en kyrka och till på köpet en frikyrka? Hur kan jag umgås med troende och kristna människor? Mormor är inte den med minst fördomar, men med åren har hon fått lära sig att de där missionarna kanske är som människor mest ändå. Men att det gick utför för mig den dagen jag blev mer än bara scout i missionskyrkan är i mormors ögon ett faktum.

I frikyrkovärlden är fördomarna inte färre, tjejer och killar som inte tillhör någon kyrka är ytliga, dricker och förstör världen. En vanlig fördom, som jag mött är att icke troende personer aldrig kan gå ut nyktra. En förfest för en otroende ser ut som följer, först kommer alla och är redan då något berusade eftersom alla suttit hemma och druckit själva först, sen kommer de till förfesten och fortsätter dricka sig dyngraka (allt detta givetvis för att våga dansa och flirta med motsatta könet, vilket de aldrig hade vågat annars), någon eller ett par måste givetvis alltid spy och kommer inte bli insläppta på utestället och kvällen slutar med att de antagligen inte hade så roligt som de hade tänkt sig.

Och visst finns fördomen åt andra hållet också, jag menar vem har hört talas om en kristen människa som dricker alkohol? Nehej, när kristna går ut handlar det om att träffas innan, dricka saft och spela spel. Ingen alkohol så långt ögat kan nå. Och nykterheten talar ju sitt egna språk, ett helt sällskap som väljer att vara nyktra även vid utgång måste vara stela, tråkiga och de kommer inte heller ha roligt under kvällens gång.

Konstigt det kan bli när man möter människor som är icke kristna och nyktra, eller människor som är kristna och onytkra för tänk, det finns både och. I min närhet till och med.


Mina kompisar har, ve och fasa, vissa gemensamma nämnare: De tycker om att ha kul, de är djupa, de funderar över livet och livets gång. Tänk att både kristna och ateister i min bekantskapskrets funderar över meningen med livet! Tänk att de alla funderar över kärlek, tro, vänskap och familj. Tänk att de alla har grundläggande värderingar som ger alla människor lika värde. Är inte det konstigt när de alla är så konstiga pågrund av deras tro eller inte tro? Är inte det underligt att jag ena veckan kan vara i kyrkan tre dagar samma vecka för att veckan efter åka bort, dricka mig full, gå ut och dansa och få frågan, vadå, är du religiös?

Religiös vad är det? Ett ord som i min öron klingar falskt och nedsättande. Icke troende, vad betyder det? Att jag inte tror överhuvudtaget? Tro gör väl alla människor, eller? Istället vill jag påstå att jag plockar det bästa ur två världar och komponerar ihop det till min egen värld som jag trivs alldeles utmärkt i och som antagligen inte varit samma sak utan diskussionerna och fördomarna jag får möta. Fortsätt med dem, men fortsätt också att respektera min delaktighet i båda levnadssätten, annars är risken stor att jag går över till andra sidan till hundra procent.

Och slutligen måste jag tillägga att jag det första halvåret av 2010 kommer leva helt nyktert och detta har ingenting med religion att göra, det är SIDA:s stadgar det handlar om.

Kanske var han tio år, antagligen var han inte en dag äldre än sju. Den något runda pojken med mörkt hår och joggingbyxor såg i alla fall väldigt liten ut där han gick mellan de två poliserna. Poliserna som man ringt till efter att den lilla pojken vandrat ut från Willys med en påse chips och två dvd filmer, utan att betala. Poliserna som kom och körde hem den lilla pojken till pojkens föräldrar. Föräldrar som förhoppningsvis finns där för sin son och hjälper honom att förstå allvaret i siutationen. Föräldrar som kommer arbeta aktivt för att deras son inte fler gånger ska bli hemskjutsad av polisen.

Och själv skulle jag bara lägga ett brev på postlådan när min bussåkarkompis berättade hur allt gått till, jag märkte på honom att han var lite skärrad och lite stolt, det var han som uppmärksammat personalen om snattningen. Själv stod jag där och tittade efter den lilla pojken med nedslaget huvud och försökte förklara för den unga killen bredvid mig att det var bra gjort men inte för att Willys fick tillbaka sina varor utan för att ungen var ung och nu kanske skulle få en tillsägelse som skulle räcka för att få honom att inte sno fler saker. Men min bussåkarvän förstod inte vad jag menade.

Jag gick in på Willys med min träningsväska över axeln och funderade på varför ingen någonsin frågar vad jag har i den trots att det uttryckligen står vid ingången att väskor hänvisas till förvaringsskåpen. Skåpen som jag aldrig använder. Är det för att jag är tjej och ser väldigt svensk ut? Eller är det för att jag kommer ofta och personalen litar på att min trevlighet är ett tecken på att jag också är ärlig. Och det är jag ju, för det mesta i alla fall.

Men ändå, vad är då skillnaden mellan mig och den lilla snattande pojken på Willys? Vad var det som gör att i min värld finns det inget behov av att sno saker medan det i hans uppenbarligen finns? Hur kommer det sig att han som är yngre än tio år inte har spärren som säger att det är förbjudet att ta? Varför har han inte gränsen, rädslan eller respekten för mitt och ditt som jag hade i hans ålder?