En tidig morgon med te och Winnerbäck men utan luciatåg
Kan tycka att det är lite synd att det inte är Lucia-morgon idag, har sådana känlsor, ni vet att vara uppe tidigt, frysa lite grann, dricka något varmt, bara se mörker om man tittar ut genom fönstret. Hade passat perfekt att sätta på teven och få höra lite sköntoner från ett Luciatåg, men istället får det bli lite skraltig Winnerbäck på datorn som nästan förstör mer än det är till njutning, inte ofta Winnerbäck gör det. Klockan är tidigt och jag har varit vaken sen fyra, brukar kunna somna om men inte idag, tillslut tröttnade jag och steg upp, klockan ringer ändå snart så varför inte. Sitter nu här med mitt te och väntar på att solen ska bryta igenom mörkret och en ny dag ska ta fart...
Har i min oförmåga att sova legat och funderat över min sak-ångest, bättre kan det nog inte beskrivas. Vanliga människor tittar sig omkring och känner, tänk att det här är mitt och fylls av en varm känsla i kroppen, kan jag tänka. Själv sitter jag här och tänker, det enda jag tycker riktigt mycket om är mitt köksbord och mina stolar och bordet är inte ens mitt. Resten skulle jag kunna strunta i och är inte ens övertygad om att jag vill ha. Känner till och med en viss tråkighet över min kamera som jag inhandlade i somras. Blev inte en lyckligare människa av den.
Tycker mer om facebook än om att gå ut i skogen och fotografera och varför? Facebook tillhör ju ytlighetens värld, en värld jag för några år sedan skulle varit livrädd för och aldrig satt min fot i. Men jag vet vad det beror på, det beror på människor. Människor som inte finns i min skog när jag fotograferar men som finns på facebook. Trots att jag nyligen, helt allvarligt blev ond-förklarad på facebook vinner det i längden. Fast en blandning är kanske bäst.
Och jag vet vad det här inlägget beror på, det beror på min ångest över att förlora min frihet. Mina saker utgör ett hinder mot mitt mål att vara helt fri, till och med min kamera. Men Facebook kan jag ta med mig till andra sidan världen och hålla kontakt med människor jag tycker om.
Och jag förstår min vän som är nöjd med att bo i ett andrahands rivningskontrakts lägenhet med endast lånade saker och loppisfynd som möblemang. Jag förstår vad han menar när han säger att heltid inte är något för honom, igår fick jag återigen frågan om jag vill gå upp till heltid och svarade... Nej. Varför? Jag vill inte ha fler saker, jag vill kanske ha mer pengar som jag kan spara men min frihet är ännu viktigare.
Nu ska jag skrapa lotten jag har i plånboken och hoppas att jag skrapar fram sådär, 15000 i månaden i 15 år så jag kan sluta jobba helt och bara ägna mig åt det jag är bäst på, nämligen vara ledig och få betalt för det. Jag är helt övertygad om att jag skulle tillföra den här världen mer om jag fick leva så. Och tvärtmot de flesta andra skulle en sådan vinst få mig att med en gång sälja alla mina saker och säga upp min lägenhet.
Men längtar bort gör jag bara ibland.
