Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

När jag var ung, dum och läste till Socialpedagog hade vi en kurs som hette utvecklingpsykologi. Vad som kan sägas om den kursen är kanske att den inte mest intressant av alla kurser vi läste men desto mer nödvändig att ha som en grund att stå på. Lite som att det är bra att kunna räkna till tio om man ska lära sig plus och minus, ni vet det blir svårt att förstå det som kommer efter om man inte vet det som kommer först. I psykologinsvärld kommer utvecklingspsykologin först. Då får man veta allt om Maslows behovstrappa, Pavlovs hundar, lille Albert, Freuds sexualtankar och allt annat som man måste veta för att bättre förstå hur en människa rent psykiskt fungerar. 

Man får bland annat veta följande: Att innan en människa blir vuxen genomgår hon olika stadier och alla dessa stadier är nödvändiga för hennes utveckling. Vad jag inte höll med om då, var att en 11-12 åring genomgick en frigörelse från sina föräldrar och istället gick in i ett stadie där kamratskapen var betydligt viktigare. Jag menade att föräldrarna fortfarande vid tolvårs ålder spelade en avgörande och mycket viktig roll för barnet, vilket de givetvis gör. Men jag menade att vid tolvår är det också avgörande för barnet vad föräldrarna gör och säger. Vad jag inte förstod var hur viktig ändå kamratskapen blir och hur avgörande kamraternas åsikter, beteende och uppförande är för barnet. Det insåg jag först idag, på scouterna.

Ni vet vi hade bjudit in grannkåren på vår scoutträff för att visa våra scouter och deras scouter att det finns andra kårer. Våra scouter var sex stycken till antalet, deras scouter var 40 kanske. Detta ledde till att våra scouter delades in i grupper där de ibland var ensamma från vår kår, något som inte var jättepopulärt men med lite pepping om att de skulle ta ledarrollen och visa de andra i gruppen runt verkade det ändå fungera. MEN.

När jag stod där och väntade på att en grupp med scouter skulle komma till mig slog blixten ner i hjärnan och jag insåg. Det är ju så här det är, det är ju det här utvecklingspsykologin försökte förklara för mig för snart tre år sen. Utan gruppen, utan sina kompisar är tolvåringen osäker och förvirrad. En tolvåring är ju mitt uppe i processen att hitta sin roll och identitet och det gör man ju genom sina vänner. Givetvis måste föräldrarna fortfarande finnas där men kanske har de gett  grunden till tolvåringen och barnet är nu redo att söka sin egen identitet, det frigör sig. Och den fasen varar, enligt mina böcker till 20 års åldern, vilket skulle stämma bra överens med de diskussioner jag har haft med vänner senaste tiden om utvecklingen och mognaden en människa genomgår efter att hon lämnat tonåren.

En mognad som går hand i hand med livserfarenhet och tryggheten i sina vänner, att man har funnit sin roll i gruppen och sin identitet.

Ja, ville bara upplysa er om min nyvunna erfarenheter och för er som undrar kallas fasen mellan 20 och 40 för närhet och isoleringsfasen. Klura på den...