Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det här är inte bra för mina nerver. Men ett steg närmre är vi minsann, tror jag ... Jag vet inte så noga, därav faran för nerverna. Jag vill ha kontroll! Jag har inte kontroll. Säkert någon som skulle kunna vända det här till något nyttigt för mig men jag tvivlar. Fast jag ger mig inte, har jag bestämt mig så har jag och då ska saker också genomföras efter bästa förmåga.

Jag fick i alla fall kontakt ett tag. Det var bra, nu vill jag ha det igen. Inte en helg till utan kontakt, då blir jag tokig. OCh ni som funderar på vad det här handlar om, låt mig säga: Norge. En fabrik i norr, mörker, snö, ett halvår, pengar. Snart!

Kanske.

Eller inte.

Och än har jag inte träffat någon som förstår varför, mer än pojken jag vill åka med. Men varje dag är jag nervös över att han ska banga, inte våga. Fast han har varit i krigsdrabbade länder verkar nervositeten över grannlandet stor. Jag vet varför och jag förstår honom. Han kan få lite av mitt mod, ty jag är bara nervös inför faktumet att det inte är jag som styr över min framtid. Att det inte är jag som bestämmer om jag kommer dit eller inte.

Jag som så ytterst gärna vill. Jag som har bestämt mig.

Tålamod kanske inte är min starkaste egenskap, i alla fall inte när jag mest av allt vill att något ska hända. När jag vill veta men vetandet är beroende av andra människor bortom min kontroll. Att sitta i sin värld som är full av ovetande över hur de andra människorna tänker och fungerar. Att jag är rak och ärlig det vet jag ju menar vad jag säger och står för vad jag gör. Men alla andra, är de likadana? I min naivitet tror jag blint på det, har jag ställt en fråga och fått ett svar förutsätter jag att det är ett ärligt svar. Gång på gång går jag på denna nit som visar mina naiva tilltro till människors förmåga att vara ärliga mot mig och sin omgivning. Som vännen sa till mig en gång: Jag har aldrig träffat en människa som är i så stort behov av ärlighet som du. Men jag är inte bara i behov av det jag förväntar mig det, jag litar blint på det och tror gott om människor till de bevisar motsattsen.

Hur ni ska tolka det här?

Som att jag är frustrerad och full av otålighet. Att jag vill ta tag i saker nu men att sakerna ligger utanför min kontroll. Att jag är beredd att göra massa tokiga, galna och helt knäppa saker men att min omgivning inte är fullt så samarbetsvillig som jag skulle önska.

Som att jag vet vad som är pågång men förnekar det och låtsas som ingenting fram till den dagen jag fått det svart på vitt. För man ska ju trots allt inte ta ut något i förskott. Jag kanske bara är otålig och nervös. Kanske har jag fel. Det lär visa sig.

Men inte idag och inte imorgon utan en annan dag.

Vill bara säga att jag antingen är helt galen eller helt rätt för tillfället, vilket av alternativen kommer antagligen visa sig under de närmaste veckorna...

Jag hade bestämt mig, jag hade meddelat min vän. Jag hade högt uttalat: det blir inget Norge i höst. Jag träffade min vän, han berättade att han åker i mitten av augusti, jag fick lite ångest, jag ångrade mig. Jag insåg jag vill också. Det blir kanske ändå Norge i höst, eller?

Det är för att du inte har något liv sa vännen i andra änden av telefonen. En kommentar sagt med ironi och skrattet nära, men ändå. Vännen som vet hur mycket jag lyssnar på honom, vännen som vet att just han inte får säga sådana saker till mig, att de fastnar i mitt huvud och snurrar runt. Jag som har levt i verklighetsflykt under fyra veckor börjar nu så sakteliga vänja mig vid tanken att jobbet är nära.  För första gången idag har jag uttalat högt för mig själv att nästa vecka innebär 67 timmars jobb. Men helt deprimerad blir jag inte, mycket roliga saker ska hända innan sommaren är slut, många vänner ska träffas och många fester ska besökas. inte heller utflykterna ska vara över, men kanske ska de minskas på. Kameran jag köpte översteg min budget och utan ob kommer nudlar och linser vara huvudingrediensen i mina matlådor för ett tag framöver.

Men det var det värt, min semester var värd varenda resa, varenda onödig utelunch och varenda krona jag betalat för den och den har innehållit mycket, Scoutläger, Gotland, Falun-Mora-Rättvik, Gränna, Göteborg, Nybro-Kalmar-Öland och ett resmål återstår Halmstad i helgen. Många vänner har jag träffat, både nya och gamla och roligt har jag haft mest hela tiden. En gång har jag gråtit, igår när jag insåg hur fina mina bilder blir med nya kameran (jag börjar bli mjuk och känslig).

Jag har tältat, campat, tältat och sovit på madrassen i syrrans rum som jag alltid gör när jag är hemma. Jag har letat igenom mina systrars klädhängare för att se så inte mina kläder varit undangömda när jag var påväg hem och packat ner dem,  istället var det denna gång lillebrodern som lyckades komma undan med ett plagg, en sjal mindre äger jag men det kan det vara värt.

Jag har hoppat över min egen födelsedag och firat mormors, precis som det ska vara. Jag har åkt varenda attraktion på Liseberg som inte snurrar för mycket. Jag har tagit bussen utan att veta vart den stannar och jag ska hoppa av, jag har kört bil och kunnat stanna när jag vill. Jag har ätit gröt utan mjölk många gånger för att jag glömt att köpa, jag har ätit trerätters på restaurang och jag har grillat många gånger. Jag har tränat lite för lite men ändå minst ett par gånger i veckan. Jag har hunnit med nästan allt.

Utan en sak.

En sak har jag missat. Jag har inte fått adrenalinkicken jag velat ha. Antagligen har jag inte varit tillräckligt nära döden för att adrenalinet ska börja pumpa. Trodde att Liseberg skulle hjälpa mig lite på traven men inte, trodde att en buss utan mål skulle hjälpa mig men inte, vet att jag måste göra något annat. Och det ska jag. Snart.

Semestern kanske är slut, en semester jag behövde och är nöjd med, men att jag arbetar 67 timmar nästa vecka betyder inte att livet tar slut. Det har precis börjat och jag ska ta varje chans att utnyttja det hädanefter. Jag ska leva lite farligare men ha mycket roligare.

Det kan ses som mitt löfte till mig själv inför en höst utan alltför stora chanser till ett nytt jobb. Om jag blivit spontan i vår ska jag bli mer orädd i höst. Det gäller att utvecklas stegvis...  (Med tanke på att jag är ganska lite rädd för saker redan kan det bli farligt, men ändå. Jag måste leva upp till mitt nya motto:

För att bli gammal och vis måste man först vara ung och galen.

Är arg. Mycket arg. Köpte en kamera för massa pengar. Verkligen massor utav pengar. OCh idioterna på Elgiganten skickar med mig fel minneskort. Två stycken står de och talar om för mig att det är det här minneskortet du ska ha. Två stycken som har så väldigt fel att det bara smäller om det. Var tvungen att skrika ur mig lite frustration, en joggingtur hade nog varit lämpligare. Har väntat hela dagen på den magiska stunden när jag ska få plocka upp min kamera och börja fotografera och så är minneskortet fel. Bland det första jag märker stämmer inte. Den magiska känslan är borta direkt.

För deras egen skulle hoppas jag verkligen inte de bråkar med mig när jag kommer in lagom till öppningstid imorgon, bråkar de kommer de få uppleva en arg mig, en upplevelse jag inte rekommenderar någon. Min bror kan ha fått sin beskärda del då han ville prata mer om min kamera än jag klarade just då. Jag kan ha varit lite otrevlig mot honom i telefon, kanske ska be om ursäkt imorgon. I kväll har jag packat ner min kamera och tittar inte på den, klarar inte riktigt av det.

Jag vet jag borde bete mig vuxet, men inte just nu. Besvikelsen var alltför stor.

Väntade på bussen igår kväll påväg hem från ett födelsedagsfirande, det var varmt ute och mycket folk i rörelse. En mamma med sin tioåriga dotter satt på en av hållplatserna och väntade, jag ställde mig bredvid. En ordentligt onykter man kom fram till dem, ställde sig framför mamman och drog i gylfen, har nog varit och kissat på något olämpligt ställe och får nu inte riktigt upp dragkedjan. Mamman tittar tillbaka på honom med simmig blick, tillsynes lite tjurig på honom. Dottern tittar oroligt på de två vuxna människorna, söker min blick. Mannen ler åt kvinnan, raglar ett steg framåt och ger henne en puss, en till och snart hånglar de, barnet tittar på, kanske lättad över att det inte blev något bråk, kanske så van vid situationen att hon inte reflekterade över den. Kanske inte medveten om att det inte är normalt att två vuxna människor är dyngraka klockan elva en fredagkväll och dessutom har med sig ett barn i sällskapet.
 
Själv stod jag som vittne till händelsen, kände mig otillräcklig i situationen och funderade över vad kan jag göra? Visst letade jag med blicken efter en polis i närheten men inget hade ju inträffat. Eller jo, ett barn ska aldrig behöva hamna i den situationen. ALDRIG. Men ändå? Vad skulle jag gjort, jag visste ingenting, jag vet ingenting och min impuls att ta med flickan därifrån hade inte varit vare sig smart eller lätt. Och visst blir jag frustrerad, ledsen och arg över situationen men inte hjälper det.

Vid mitt bussbyte träffade jag sedan på min vän a-lagaren som glad ihågen tilltalade mig på knagglig engelska natten till ära. Och visst blir jag sorgsen över även honom men han hade i alla fall inget barn med sig och skadade ingen mer än sig själv. Det kan man ha rätt till. Men i samma stund ett barn kommer till världen upphör den rättigheten. Då har man ansvar, kan inte alla bara förstå det?