Spänningen är olidlig, på riktigt.

Det här är inte bra för mina nerver. Men ett steg närmre är vi minsann, tror jag ... Jag vet inte så noga, därav faran för nerverna. Jag vill ha kontroll! Jag har inte kontroll. Säkert någon som skulle kunna vända det här till något nyttigt för mig men jag tvivlar. Fast jag ger mig inte, har jag bestämt mig så har jag och då ska saker också genomföras efter bästa förmåga.

Jag fick i alla fall kontakt ett tag. Det var bra, nu vill jag ha det igen. Inte en helg till utan kontakt, då blir jag tokig. OCh ni som funderar på vad det här handlar om, låt mig säga: Norge. En fabrik i norr, mörker, snö, ett halvår, pengar. Snart!

Kanske.

Eller inte.

Och än har jag inte träffat någon som förstår varför, mer än pojken jag vill åka med. Men varje dag är jag nervös över att han ska banga, inte våga. Fast han har varit i krigsdrabbade länder verkar nervositeten över grannlandet stor. Jag vet varför och jag förstår honom. Han kan få lite av mitt mod, ty jag är bara nervös inför faktumet att det inte är jag som styr över min framtid. Att det inte är jag som bestämmer om jag kommer dit eller inte.

Jag som så ytterst gärna vill. Jag som har bestämt mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0