Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Tålamod kanske inte är min starkaste egenskap, i alla fall inte när jag mest av allt vill att något ska hända. När jag vill veta men vetandet är beroende av andra människor bortom min kontroll. Att sitta i sin värld som är full av ovetande över hur de andra människorna tänker och fungerar. Att jag är rak och ärlig det vet jag ju menar vad jag säger och står för vad jag gör. Men alla andra, är de likadana? I min naivitet tror jag blint på det, har jag ställt en fråga och fått ett svar förutsätter jag att det är ett ärligt svar. Gång på gång går jag på denna nit som visar mina naiva tilltro till människors förmåga att vara ärliga mot mig och sin omgivning. Som vännen sa till mig en gång: Jag har aldrig träffat en människa som är i så stort behov av ärlighet som du. Men jag är inte bara i behov av det jag förväntar mig det, jag litar blint på det och tror gott om människor till de bevisar motsattsen.

Hur ni ska tolka det här?

Som att jag är frustrerad och full av otålighet. Att jag vill ta tag i saker nu men att sakerna ligger utanför min kontroll. Att jag är beredd att göra massa tokiga, galna och helt knäppa saker men att min omgivning inte är fullt så samarbetsvillig som jag skulle önska.

Som att jag vet vad som är pågång men förnekar det och låtsas som ingenting fram till den dagen jag fått det svart på vitt. För man ska ju trots allt inte ta ut något i förskott. Jag kanske bara är otålig och nervös. Kanske har jag fel. Det lär visa sig.

Men inte idag och inte imorgon utan en annan dag.