Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Väntade på bussen igår kväll påväg hem från ett födelsedagsfirande, det var varmt ute och mycket folk i rörelse. En mamma med sin tioåriga dotter satt på en av hållplatserna och väntade, jag ställde mig bredvid. En ordentligt onykter man kom fram till dem, ställde sig framför mamman och drog i gylfen, har nog varit och kissat på något olämpligt ställe och får nu inte riktigt upp dragkedjan. Mamman tittar tillbaka på honom med simmig blick, tillsynes lite tjurig på honom. Dottern tittar oroligt på de två vuxna människorna, söker min blick. Mannen ler åt kvinnan, raglar ett steg framåt och ger henne en puss, en till och snart hånglar de, barnet tittar på, kanske lättad över att det inte blev något bråk, kanske så van vid situationen att hon inte reflekterade över den. Kanske inte medveten om att det inte är normalt att två vuxna människor är dyngraka klockan elva en fredagkväll och dessutom har med sig ett barn i sällskapet.
 
Själv stod jag som vittne till händelsen, kände mig otillräcklig i situationen och funderade över vad kan jag göra? Visst letade jag med blicken efter en polis i närheten men inget hade ju inträffat. Eller jo, ett barn ska aldrig behöva hamna i den situationen. ALDRIG. Men ändå? Vad skulle jag gjort, jag visste ingenting, jag vet ingenting och min impuls att ta med flickan därifrån hade inte varit vare sig smart eller lätt. Och visst blir jag frustrerad, ledsen och arg över situationen men inte hjälper det.

Vid mitt bussbyte träffade jag sedan på min vän a-lagaren som glad ihågen tilltalade mig på knagglig engelska natten till ära. Och visst blir jag sorgsen över även honom men han hade i alla fall inget barn med sig och skadade ingen mer än sig själv. Det kan man ha rätt till. Men i samma stund ett barn kommer till världen upphör den rättigheten. Då har man ansvar, kan inte alla bara förstå det?