Varför skulle jag inte hoppa med ett paraply från taket?
Det är för att du inte har något liv sa vännen i andra änden av telefonen. En kommentar sagt med ironi och skrattet nära, men ändå. Vännen som vet hur mycket jag lyssnar på honom, vännen som vet att just han inte får säga sådana saker till mig, att de fastnar i mitt huvud och snurrar runt. Jag som har levt i verklighetsflykt under fyra veckor börjar nu så sakteliga vänja mig vid tanken att jobbet är nära. För första gången idag har jag uttalat högt för mig själv att nästa vecka innebär 67 timmars jobb. Men helt deprimerad blir jag inte, mycket roliga saker ska hända innan sommaren är slut, många vänner ska träffas och många fester ska besökas. inte heller utflykterna ska vara över, men kanske ska de minskas på. Kameran jag köpte översteg min budget och utan ob kommer nudlar och linser vara huvudingrediensen i mina matlådor för ett tag framöver.
Men det var det värt, min semester var värd varenda resa, varenda onödig utelunch och varenda krona jag betalat för den och den har innehållit mycket, Scoutläger, Gotland, Falun-Mora-Rättvik, Gränna, Göteborg, Nybro-Kalmar-Öland och ett resmål återstår Halmstad i helgen. Många vänner har jag träffat, både nya och gamla och roligt har jag haft mest hela tiden. En gång har jag gråtit, igår när jag insåg hur fina mina bilder blir med nya kameran (jag börjar bli mjuk och känslig).
Jag har tältat, campat, tältat och sovit på madrassen i syrrans rum som jag alltid gör när jag är hemma. Jag har letat igenom mina systrars klädhängare för att se så inte mina kläder varit undangömda när jag var påväg hem och packat ner dem, istället var det denna gång lillebrodern som lyckades komma undan med ett plagg, en sjal mindre äger jag men det kan det vara värt.
Jag har hoppat över min egen födelsedag och firat mormors, precis som det ska vara. Jag har åkt varenda attraktion på Liseberg som inte snurrar för mycket. Jag har tagit bussen utan att veta vart den stannar och jag ska hoppa av, jag har kört bil och kunnat stanna när jag vill. Jag har ätit gröt utan mjölk många gånger för att jag glömt att köpa, jag har ätit trerätters på restaurang och jag har grillat många gånger. Jag har tränat lite för lite men ändå minst ett par gånger i veckan. Jag har hunnit med nästan allt.
Utan en sak.
En sak har jag missat. Jag har inte fått adrenalinkicken jag velat ha. Antagligen har jag inte varit tillräckligt nära döden för att adrenalinet ska börja pumpa. Trodde att Liseberg skulle hjälpa mig lite på traven men inte, trodde att en buss utan mål skulle hjälpa mig men inte, vet att jag måste göra något annat. Och det ska jag. Snart.
Semestern kanske är slut, en semester jag behövde och är nöjd med, men att jag arbetar 67 timmar nästa vecka betyder inte att livet tar slut. Det har precis börjat och jag ska ta varje chans att utnyttja det hädanefter. Jag ska leva lite farligare men ha mycket roligare.
Det kan ses som mitt löfte till mig själv inför en höst utan alltför stora chanser till ett nytt jobb. Om jag blivit spontan i vår ska jag bli mer orädd i höst. Det gäller att utvecklas stegvis... (Med tanke på att jag är ganska lite rädd för saker redan kan det bli farligt, men ändå. Jag måste leva upp till mitt nya motto:
För att bli gammal och vis måste man först vara ung och galen.
Men det var det värt, min semester var värd varenda resa, varenda onödig utelunch och varenda krona jag betalat för den och den har innehållit mycket, Scoutläger, Gotland, Falun-Mora-Rättvik, Gränna, Göteborg, Nybro-Kalmar-Öland och ett resmål återstår Halmstad i helgen. Många vänner har jag träffat, både nya och gamla och roligt har jag haft mest hela tiden. En gång har jag gråtit, igår när jag insåg hur fina mina bilder blir med nya kameran (jag börjar bli mjuk och känslig).
Jag har tältat, campat, tältat och sovit på madrassen i syrrans rum som jag alltid gör när jag är hemma. Jag har letat igenom mina systrars klädhängare för att se så inte mina kläder varit undangömda när jag var påväg hem och packat ner dem, istället var det denna gång lillebrodern som lyckades komma undan med ett plagg, en sjal mindre äger jag men det kan det vara värt.
Jag har hoppat över min egen födelsedag och firat mormors, precis som det ska vara. Jag har åkt varenda attraktion på Liseberg som inte snurrar för mycket. Jag har tagit bussen utan att veta vart den stannar och jag ska hoppa av, jag har kört bil och kunnat stanna när jag vill. Jag har ätit gröt utan mjölk många gånger för att jag glömt att köpa, jag har ätit trerätters på restaurang och jag har grillat många gånger. Jag har tränat lite för lite men ändå minst ett par gånger i veckan. Jag har hunnit med nästan allt.
Utan en sak.
En sak har jag missat. Jag har inte fått adrenalinkicken jag velat ha. Antagligen har jag inte varit tillräckligt nära döden för att adrenalinet ska börja pumpa. Trodde att Liseberg skulle hjälpa mig lite på traven men inte, trodde att en buss utan mål skulle hjälpa mig men inte, vet att jag måste göra något annat. Och det ska jag. Snart.
Semestern kanske är slut, en semester jag behövde och är nöjd med, men att jag arbetar 67 timmar nästa vecka betyder inte att livet tar slut. Det har precis börjat och jag ska ta varje chans att utnyttja det hädanefter. Jag ska leva lite farligare men ha mycket roligare.
Det kan ses som mitt löfte till mig själv inför en höst utan alltför stora chanser till ett nytt jobb. Om jag blivit spontan i vår ska jag bli mer orädd i höst. Det gäller att utvecklas stegvis... (Med tanke på att jag är ganska lite rädd för saker redan kan det bli farligt, men ändå. Jag måste leva upp till mitt nya motto:
För att bli gammal och vis måste man först vara ung och galen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
skönt att semestern blev så bra som du trodde,även turen till Nybro.Men ditt nya löfte till dej själv är oroande(känner dej)!
Trackback
