Framlingen ser ut som en pojke...
Hej igen, kara vanner!
Klockan ar kvart i nio pa morgonen och jag har forutom min vattniga risgrot atit farsk papya plockad direkt fran tradet pa garden. Och vet ni vad livet ar konstigt? Jag lever i en rosa varld, mitt rum har rosa myggnat, rosa gardiner och visst trivs jag men det ar inte alltid jag forstar hur det har landet fungerar. Som hur man egentligen ska ga kladd, jag menar som tjej ska jag vara tjejig men inte utmananade och baggybyxor, chinos eller nagot anat lossittande ses som pojkigt. Jag anses saledes vara valdigt pojkig. Men som ni alla vet har ju den flickaktiga stilen aldrig varit min, lite tjejig kan jag vara men flickaktig? NEJ! Och darfor ar jag aven nagot delad till fargskalan i mitt nya rum, det ar valdigt flickigt.
Och dagarna gar, snart har vi varit har i tva veckor. Och vi har fatt ett jobb pa en stor hjalporganisation, CESVI, italiensk till raga pa allt sa de pratar engelska med oss, det ar bra. Engelska ar anda lite mindre sovande an khmer tenderar att bli efter ett tag. Dessutom har vi borjat med vara engelska lektioner, tio elever mellan 19-27 ar ar var klass och kanske kommer vi kunna lara dem nagot. Vart projekt haltar lite, vi har traffat HIV-familjer men ingen som uppfyller kraven for vart projekt.
Och vad ska beratta mer for er jo, namligen om showen med homosexuella man jag hamnade pa harom kvallen. Visserligen handlade showen om den USA stodda ABC-kampanjen for motverkandet av spridningen av HIV och den har jag fatt lara mig ar nagot konservativ, da A star far avhallsamhet, Bli trogen (hall dig till en) och C star for om du nu maste ha sex anvand kondom, kanske inte enligt mig det ratta sattet att tackla ett problem pa. Men showen var underhallande i vilket fall, halvnakna homosexuella pojkar gick pa catwalken stundvis endast ikladda ett skarp prytt med uppblasta kondomer. Och detta i det lilla landet kambodja langt, langt pa andra sidan jordklotet. Tyvarr far ni inga bilder fran eventet da jag glomt USB-kabeln till min olympus-kamera hemma.
Min paris brakar jag bara med varanann dag och idag laste jag ut boken Doppler av Erlend Loe, en underbart sarkastisk bok i min tillvaro utan sarkasm och ironi. Min kambodjanska vanner forstar liksom inte den typen av humor, men da ar det ju tur att jag har min svenska van har som forstar...
Kramar pa er alla.
PS. Tro nu inte for allt i varlden att jag for en lat och muskelfortvinande tillvaro har borta pa andra sidan jordklotet. Jag har infort traningstid, varje morgon mellan klockan 6.30 och 7.00 pluggar jag oronen fulla med ordentlig musik och utovar lite akta gym-ovningar. Kan vara den basta tiden pa hela dagen.
PS 2: Den forsta bilden ar en narbild pa var badkruka och den andra visar duschutrymmet till hogr och mitt hus till vanster.
Jag vill ge er, men det vill inte den har datorn
Hej igen mina vanner, jag forsoker ladda upp bilder. JAg vet att ni vill ha! Jag har typ 400 redan sa jag vill ge er.
Vad vill jag da beratta for er? Kanske om min nya duscklanning och min nya dusch med stjarnorna som lampa, ett rum byggt av gamla rissackar utan tak och med vaggar som tacker halva mig? Eller om toaletten utan toapapper och mest byggd som ett hal i marken, men skam den som inte ser det positiva. toaletten har tak!
Kanske vill jag beratta om min nya cykel som kommer bli min basta van eller om hur barnen pekar och skriker hello nar de ser mig och skrattar nar jag ler mot dem ochg vinkar tillbaka, de har aldrig sett en vit manniska pa riktigt forr. Kanske vill jag beratta om min parkamrat, mr Chandeth som var buddistmunk i sju dagar innan han insag att han var ful i rakat har och att tva mal mat om dagen var for lite.
Kanske vill jag beratta om vara khmer-svenska lektioner pa kvallaran och att jag kan saga saur sday och lite till pa khmer. Kanske vill jag beratta om vart forsta gruppbrak dar jag talade om att jag kommer vara lika mycket chef som honom i fortsattningen.
Kanske vill jag beratta om el-ledningarna i det har landet och hur det igar nar jag kom hem satt en munk i vart kok och at lunch. Kanske vill jag beratta om risgroten jag ater till frukost och hur magen kanns nar den for tredje gangen samma dag far ris att ata. Kanske.
Kanske vill jag mest av allt ha er har sa jag far visa er och ni forstar hur underbart det har landet och dess invanare ar. Men kanske vill jag bara tala om for er att jag ar glad. Valdigt glad.
Vad vill jag da beratta for er? Kanske om min nya duscklanning och min nya dusch med stjarnorna som lampa, ett rum byggt av gamla rissackar utan tak och med vaggar som tacker halva mig? Eller om toaletten utan toapapper och mest byggd som ett hal i marken, men skam den som inte ser det positiva. toaletten har tak!
Kanske vill jag beratta om min nya cykel som kommer bli min basta van eller om hur barnen pekar och skriker hello nar de ser mig och skrattar nar jag ler mot dem ochg vinkar tillbaka, de har aldrig sett en vit manniska pa riktigt forr. Kanske vill jag beratta om min parkamrat, mr Chandeth som var buddistmunk i sju dagar innan han insag att han var ful i rakat har och att tva mal mat om dagen var for lite. Kanske vill jag beratta om vara khmer-svenska lektioner pa kvallaran och att jag kan saga saur sday och lite till pa khmer. Kanske vill jag beratta om vart forsta gruppbrak dar jag talade om att jag kommer vara lika mycket chef som honom i fortsattningen.
Kanske vill jag beratta om el-ledningarna i det har landet och hur det igar nar jag kom hem satt en munk i vart kok och at lunch. Kanske vill jag beratta om risgroten jag ater till frukost och hur magen kanns nar den for tredje gangen samma dag far ris att ata. Kanske.
Kanske vill jag mest av allt ha er har sa jag far visa er och ni forstar hur underbart det har landet och dess invanare ar. Men kanske vill jag bara tala om for er att jag ar glad. Valdigt glad.
Sorry
JAg skrev ett inlagg som forsvann sa nu maste ni tyvarr vanta ty jag ar redan en timme sen till middagen och morkret faller.
Puss
Puss
Looser
Av nagon outgrundlig anledning ar jag samst pa lekarna och forlorar mest hela tiden. Men idag slapp jag skriva med huvudet mot att jag gick apgang istallet. Tja, varfor inte tankte jag och gjorde som jag blev tillsagd.
Det regnar har, det regnar itne lite, det oser ner. Och det tycks finnas en oehord radsla for att ga ut i regnet ty da kan man bli blot och blir man blot sa blir man forkyld. I gar stotte vi pa en armepolis for forsta gangen och i eftermiddag ska vi ha fickpengas utdelning och besoka nationalmuseumet. Det blir kul, kanner att jag har intagit tillrackligt med information i teoretisk form for ett tag framover nu. Nu behovs det lite action.
Vi hores!
Nudelsoppa med pinnar, till frukost. Why not?
En tokigt rastlos flygresa och en lang dag i Phnom Phen, gardagen var inte att leka med. Men efter tio timmars somn atervande jag idag pa morgonen till ett tillstand som skulle kunna liknas vid ett manskligt. Hittills har jag nog anda konstaterat att straff ar viktigare en leken i sig, jag menar om vi nu leker en namnlek ar det sjalvklart att nagon maste aka ut och den som akar ut ska givetvis sjunga en sang infor resten av gruppen... Min favoritlek, eller inte. Men jag slapp sjunga en sang mot att jag skrev KYA i luften med huvudet ist'llet, humor!
Om ett par dagar eller tre eller fyra aker jag, min parkamrat och tva andra mot Kampong Chhnang och vart tillfalliga hem och nya familj. Spannade och tyvarr maste jag informera om att jag kommer bo pa landsbygden hos en lantbruksfamilj och att internet anvandandet kommer vara nagot begransat, mest pagrund av kostnaden.
Och dessutom vill jag tillagga att jag numera kan placera mig sjalv i kategorin som kan ata nudelsoppa med pinnar, status pa det!
Ni skulle vara har med mig, puss och kram!
(Nytt number by the way, 00855 (0) 77 460680).
Om ett par dagar eller tre eller fyra aker jag, min parkamrat och tva andra mot Kampong Chhnang och vart tillfalliga hem och nya familj. Spannade och tyvarr maste jag informera om att jag kommer bo pa landsbygden hos en lantbruksfamilj och att internet anvandandet kommer vara nagot begransat, mest pagrund av kostnaden.
Och dessutom vill jag tillagga att jag numera kan placera mig sjalv i kategorin som kan ata nudelsoppa med pinnar, status pa det!
Ni skulle vara har med mig, puss och kram!
(Nytt number by the way, 00855 (0) 77 460680).
Kärsögården vs. Champong Chang
Kärsögården i Stockholm har vissa problem, eller jag har vissa problem när jag befinner mig på gården. Och mina problem består inte av nya människor att umgås med, nya människor att lära känna, höga förväntningar och en sjuk vilja att försvinna bort från ett snöigt Sverige. Mitt problem består av att vi äter hela tiden. Och maten är sjukt god. Attsingen. Dessutom dricker jag sjuka mängder kaffe vilket resulterar i en ständig huvudvärk.
Men livet är annars som livet bör vara. Jag får föreläsningar om Hiv och aids, om sexualitet och kulturkrockar. Jag får diskutera kommunism och politik, jag får veta, jag får lyssna och jag prata. Dessutom kommer jag få åka snart. Snart. Snart. Alla längtar vi efter att stå där på arlanda och vänta på flyget. Alla längtar vi efter att få träffa våra parkamrater, min heter Chandeth. Alla längtar vi efter att åka till våra provinser och möta våra värdfamiljer. Champong Chang ska jag bo i. Och alla har vi börjat fundera på vad vi egentligen skulle vlija visa upp för kambodjanerna i en kulutrshow och alla inser vi att det inte är mycket vi har att visa upp.
Nästa gång jag skriver, kanske jag är i Asien, på andra sidan jordklotet. Nästa gång jag skriver kanske jag har ätit mitt kambodjanska ris för första gången och kanske har jag sagt hej då till mina nya svenska vänner.
Men livet är annars som livet bör vara. Jag får föreläsningar om Hiv och aids, om sexualitet och kulturkrockar. Jag får diskutera kommunism och politik, jag får veta, jag får lyssna och jag prata. Dessutom kommer jag få åka snart. Snart. Snart. Alla längtar vi efter att stå där på arlanda och vänta på flyget. Alla längtar vi efter att få träffa våra parkamrater, min heter Chandeth. Alla längtar vi efter att åka till våra provinser och möta våra värdfamiljer. Champong Chang ska jag bo i. Och alla har vi börjat fundera på vad vi egentligen skulle vlija visa upp för kambodjanerna i en kulutrshow och alla inser vi att det inte är mycket vi har att visa upp.
Nästa gång jag skriver, kanske jag är i Asien, på andra sidan jordklotet. Nästa gång jag skriver kanske jag har ätit mitt kambodjanska ris för första gången och kanske har jag sagt hej då till mina nya svenska vänner.
Nu börjar det!
Väskorna står lutade mot en fåtölj och ser stora och många ut. Jag sitter i soffan och väntar på att klockan ska gå, i mitt huvud rullar packningen förbi, gång på gång och jag funderar på vad jag kan ha glömt. Inte passet, inte visa-kortet och inte några biljetter. De tre viktigaste sakerna finns med så alltså bör jag klara mig, trots att ryggsäcken inte är full och handbagaget mest innehåller min kamera. Kanske ska jag orka mig ner till hemköp för att införskaffa lite färdkost till dagens busstur mot Stockholm. Kanske ska jag skicka iväg ett sms till min förvirrade kusin och påminna om att jag kommer idag. Kanske ska jag facebooka lite till. OCh jag börjar få resfeber, allt är på så allvar nu, behöver jag tillägga att jag tycker det är skönt att jag får oväntat sällskap på bussen senare. Två Colombia-resenärer ska på samma buss och jag kanske kan få prata lite under färden.
Men lite overkligt känns det minsann att jag ska vara på resande fot i ett halvår framöver, att min ryggsäck ska vara min tryggaste punkt och att kameran ska vara min ständiga följeslagare. Att jag sedan ska lära känna sjukt många nya personer under kommande halvår är spännande men overkligt.
Och kanske har jag nu lite resfeber, men bara kanske. Mest är det overkligt. Vad som dock är säkert är att det inte längre finns någon återvändo, nu börjar det!
Men lite overkligt känns det minsann att jag ska vara på resande fot i ett halvår framöver, att min ryggsäck ska vara min tryggaste punkt och att kameran ska vara min ständiga följeslagare. Att jag sedan ska lära känna sjukt många nya personer under kommande halvår är spännande men overkligt.
Och kanske har jag nu lite resfeber, men bara kanske. Mest är det overkligt. Vad som dock är säkert är att det inte längre finns någon återvändo, nu börjar det!
Nu är det nära!
Så här alldeles i början av veckan som kommer sluta i Kambodja känner jag att förra veckan var galet intensiv. Jag kände slutade kolla på klockan eftersom jag visste att tiden gick alldeles för fort för att det skulle vara lämpligt, men nu är den avslutad och jag överlevde. Vad som däremot inte överlevde de var mitt löfte om att aldrig mer gå ut under en jobbhelg. Men lördagens utgång kan ha varit den trevligaste utgången under hela hösten och vintern. Varför vet jag inte, kanske för att jag visste att det var min sista dans i Jönköping för ett halvår framöver.
Vad som heller inte överlevde monsterveckan var mitt löfte om att bo i varje bostad i minst två år, efter ett och ett halvt år flyttade jag i onsdags ur lägenheten som var min drömlägenhet. Detta med blandade känslor men kanske mest en lättnad över att alla mina saker fick plats på diverse ställen.
Och för ett halvår framåt sa jag hejdå till världens finaste pojk och gav honom en extra kram innan jag gick.
Men summa summarum så känns det bra att mina väskor bor bakom fåtöljen hos Furbackens och jag bor i soffan. Det är en bra soffa! Och summa summarum känns det bra att jag har sett en bild på min parkamrat och att vi mailat med varandra. Och visst känns det bra att veta vilken helg jag ska till Nybro och att jag den 12 april flyttar till Eskilstuna. Men bäst kanske det känns att jag på torsdag får träffa mina nya vänner och vara nervös ihop med någon! (Fast jag är inte så nervös trots att jag känner att jag borde vara det)
Vad som heller inte överlevde monsterveckan var mitt löfte om att bo i varje bostad i minst två år, efter ett och ett halvt år flyttade jag i onsdags ur lägenheten som var min drömlägenhet. Detta med blandade känslor men kanske mest en lättnad över att alla mina saker fick plats på diverse ställen.
Och för ett halvår framåt sa jag hejdå till världens finaste pojk och gav honom en extra kram innan jag gick.
Men summa summarum så känns det bra att mina väskor bor bakom fåtöljen hos Furbackens och jag bor i soffan. Det är en bra soffa! Och summa summarum känns det bra att jag har sett en bild på min parkamrat och att vi mailat med varandra. Och visst känns det bra att veta vilken helg jag ska till Nybro och att jag den 12 april flyttar till Eskilstuna. Men bäst kanske det känns att jag på torsdag får träffa mina nya vänner och vara nervös ihop med någon! (Fast jag är inte så nervös trots att jag känner att jag borde vara det)
Organiserat kaos?
Jag som trodde jag var klar... Jaja, jag har tolv timmar på mig innan mina föräldrar är här och flyttlasset går. Tur Lasse gör mig sällskap.Adrenalinstinn Hanne
Här sitter jag i Linneas soffa och påstår att jag itne är nervös bara förvirrad. Och förvirrad är jag, eftersom jag vägrar skriva listor (för ordentligt) så snurrar tusen saker i huvudet på mig som jag måste komma ihåg att göra innan jag sticker till Stockholm nästa vecka. Men så när jag kommer hem i lagom tid för att hinna sova mina åtta timmar innan jag ska upp och jobba igen så bara måste jag ju kolla facebooken och mailen. Och jag har fått mail!!! Från Kambodja. Från min blivande parkamrat de närmsta sex månaderna. Nu har jag lite svårt att lägga mig ner för nu blev jag lite full av adrenalin. Min parkamrat är utsedd och jag vet vart jag ska bo. Om två veckor är jag där, om två veckor möts vi.
Är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller kul att va med?
Okej hörrni, det verkar inte bättre än att det inte gick att kommentera i min nya blogg om jag man inte hade ett googler-konto och mig veterligen så är det inte alla människor som innehar ett sådant så nu flyttar jag tillbaka bloggen till min gamla adress och lägger bara till ett /kambodja efter ingetknussel.blogg.se. Alltså ingetknussel.blogg.se/kambodja bör bli rätt.
Annars sitter jag i min soffa och konstaterar att mina ryggsäck är halvt packad, min lägenhet är nästan helt packad och mina engelska Harry Potter böcker är bortskänkta till den tonåriga grannflickan. Min mamma skäller på mig för att jag inte uppdaterar min blogg och själv både känner jag en viss stress och inte. Från Barnarp ska det bli skönt att flytta och om två veckor kommer jag befinna mig på ett flygplan. Nervös har jag inte vett att vara ännu men jag börjar inse att ett halvår är en lång tid. Tänk att två av mina bästa vänner ska få barn samtidigt som jag är iväg... Det känns underligt. Dessutom funderar jag lite över hösten, livet och vad jag vill. Jag vill bara bort och när någon frågar om vi ska till Nya Zeeland i höst svara jag per automatik, JA!!!
Min Kambodja-resa kommer antagligen inte stilla min rotlöshet, den kommer uppmuntra den. Men mitt i allt funderande kommer jag också fram till att ett hem inte är en plats utan en känsla. En känsla av trygghet, värme och tillhörande. Den känslan har jag när jag kommer till mina vänner. Mina vänner som talar om för mig att jag ska vara rädd om mig och det jag ska försöka.
En och en halv vecka till utreselägret i Stockholm!
Annars sitter jag i min soffa och konstaterar att mina ryggsäck är halvt packad, min lägenhet är nästan helt packad och mina engelska Harry Potter böcker är bortskänkta till den tonåriga grannflickan. Min mamma skäller på mig för att jag inte uppdaterar min blogg och själv både känner jag en viss stress och inte. Från Barnarp ska det bli skönt att flytta och om två veckor kommer jag befinna mig på ett flygplan. Nervös har jag inte vett att vara ännu men jag börjar inse att ett halvår är en lång tid. Tänk att två av mina bästa vänner ska få barn samtidigt som jag är iväg... Det känns underligt. Dessutom funderar jag lite över hösten, livet och vad jag vill. Jag vill bara bort och när någon frågar om vi ska till Nya Zeeland i höst svara jag per automatik, JA!!!
Min Kambodja-resa kommer antagligen inte stilla min rotlöshet, den kommer uppmuntra den. Men mitt i allt funderande kommer jag också fram till att ett hem inte är en plats utan en känsla. En känsla av trygghet, värme och tillhörande. Den känslan har jag när jag kommer till mina vänner. Mina vänner som talar om för mig att jag ska vara rädd om mig och det jag ska försöka.
En och en halv vecka till utreselägret i Stockholm!
En ny start II
tisdag 29 december 2009
God Jul!
Bra eller dåligt liksom, ett nytt år och nya insikter. En anledning att bara plocka ut och summera som man vill. Som jag vill.
Det görs summeringar till höger och vänster och nästan överallt pratas det om att 2009 kommer gå till historien som ett av de sämsta åren någonsin. Inget bra hände 2009... Den ekonomiska tillväxten var minimal, arbetslösheten maximal och inte får vi roa oss med ett VM-slutspel i fotboll för där åkte vi ur. Miljön och klimatet kommer gå åt skogen eftersom världens ledare hellre leker lekstuga än tar sitt ansvar och istället vilar allt på varje enskild individ som måste ta sitt ansvar men slutar göra det när de inte kravmärkning och fairtrade är så krångligt att man ärligt inte fattar om det är närodlat som är bäst eller inte, eller om de frigående hönorna egentligen har det bättre än burhönsen. Och tillslut slutar vi att lita på allt och alla för när vi hör att adelsmän svindlar rödar korstet på miljontals kronor då orkar vi inte bry oss längre. Och så tänker vi att jag stänger in mig i mitt hus och lever med min familj och gör så gott jag kan. Men så kommer svininfluensan över oss och plötsligt står vi inför ett etiskt dilemma igen och vi bara undrar vad är rätt och vad är fel?
Och inte tusan vet jag. Annat än att svininfluesan måste vara den största influensan som aldrig brutit ut, att jag tog en spruta jag inte trodde på och nu är mot alla vaccinationer överhuvudtaget. Och inte vet jag mer än att rent personligen var 2009 kanske det bästa året i mitt liv. Kanske. Det är svårt att avgöra. Men rent egoistiskt tänkt kommer 2009 att gå till historien som kanske det roligaste, mest rastlösa och utvecklande året i mitt 24-åriga liv. Och rent egoistiskt känner jag att 2010 har alla förutsättningar för att bli ännu bättre.
Det görs summeringar till höger och vänster och nästan överallt pratas det om att 2009 kommer gå till historien som ett av de sämsta åren någonsin. Inget bra hände 2009... Den ekonomiska tillväxten var minimal, arbetslösheten maximal och inte får vi roa oss med ett VM-slutspel i fotboll för där åkte vi ur. Miljön och klimatet kommer gå åt skogen eftersom världens ledare hellre leker lekstuga än tar sitt ansvar och istället vilar allt på varje enskild individ som måste ta sitt ansvar men slutar göra det när de inte kravmärkning och fairtrade är så krångligt att man ärligt inte fattar om det är närodlat som är bäst eller inte, eller om de frigående hönorna egentligen har det bättre än burhönsen. Och tillslut slutar vi att lita på allt och alla för när vi hör att adelsmän svindlar rödar korstet på miljontals kronor då orkar vi inte bry oss längre. Och så tänker vi att jag stänger in mig i mitt hus och lever med min familj och gör så gott jag kan. Men så kommer svininfluensan över oss och plötsligt står vi inför ett etiskt dilemma igen och vi bara undrar vad är rätt och vad är fel?
Och inte tusan vet jag. Annat än att svininfluesan måste vara den största influensan som aldrig brutit ut, att jag tog en spruta jag inte trodde på och nu är mot alla vaccinationer överhuvudtaget. Och inte vet jag mer än att rent personligen var 2009 kanske det bästa året i mitt liv. Kanske. Det är svårt att avgöra. Men rent egoistiskt tänkt kommer 2009 att gå till historien som kanske det roligaste, mest rastlösa och utvecklande året i mitt 24-åriga liv. Och rent egoistiskt känner jag att 2010 har alla förutsättningar för att bli ännu bättre.
Etiketter: Tusen tankar
söndag 20 december 2009
Det här bör kollas på, ge klippet sju minuter av din tid.
http://svt.se/2.22584/1.1821584/kambodja_-_pedofilernas_paradis
http://svt.se/2.22584/1.1821584/kambodja_-_pedofilernas_paradis
Etiketter: reagera
God Jul!Det finns vissa saker som gör en sådär glad i själen och en av dem som jag blir mer lycklig över än mycket annat är när jag får plocka fram min ryggsäck igen. Jag har gjort det nu, packat den full med underställ, julklappar, raggsockar, kängor och kamera. I jul ska jag åka skidor och få se fjällvärlden igen. Fantastiskt. När jag kommer hem ska jag packa om ryggsäcken och packa ner sommarkläder, flip-flop och pass istället, ännu bättre.
Och det finns mer att packa, som mitt hem. Min plan var att vara klar innan jul. Det är jag inte. Någonstans kom det ju nämligen in tre veckors helttids arbetande och lägg därtill att vara hemma och packa när det händer roligare saker i stan inte tillhör min starka sida så förstår ni att det har gått åt skogen. Men det löser sig.
Nu vill jag önska er alla en underbar jul med många kramar. Och snö. Mycket snö.
Etiketter: Förberedelser
onsdag 16 december 2009
Mina Vänner!
Jag börjar med att ursäkta den otroligt dåliga starten på den här bloggen, men det som börjar lite segt kan ju knappast bli annat än bättre. Månadsgränsen har paserats för min resa och utbyte, jag sitter i min soffa omringad av ett snart organiserat kaos. Största utmaningen hittills är att skiljas från mina böcker, låste engång en bok om en man som hatade att flytta för varje flytt innebar en rensning bland hans böcker och jag delar hans känsla. Men fem Willy:s kassar med böcker står framför mig och jag tänker att någon annan kommer bli glad, det är ju fina böcker. Samtidigt kan jag inte låta bli att smita inom akademibokhandeln när jag är på stan och se om de inte har fått in någon ny rolig bok... Men jag brukar kunna hindra mig och så även igår, det slutade med att jag gick till biblioteket istället. Mycket bättre för mitt platsutrymme.
För er som inte riktigt är med här ska jag alltså flytta ur min lägenhet efter jul och placera mina saker i kartonger, dels hos en Linnea-vän och dels hos mina föräldrar. Och det dyker upp lite problem. Som att min konservburksöppnare plötsligt är borta, inte kan jag vara så dum att jag packar ner den nu? Antagligen ty den står ingenstans att finna. Men jag är ju scout och äger såklart en schweiziskarmé kniv som kom väl tillpass när burken med tomater skulle öppnas. Kanske svor jag lite för mig själv när den bråkade med mig och tomaterna skvätte men skam den som ger sig.
Påtal om scout måste jag även berätta att min gamla scout- och tonårsledare bestämde sig för att sponsra min resa! Glada nyheter och vänliga själar tycker jag om. Som tack kommer jag till missionskyrkan i Nybro i höst och berättar om Kambodja, Sverige, lite tobak och droganvändning och visar lite bilder. Härligt!
Nog är det så att Kambodja och min flytt tar det mesta av min lediga tid, som är ganska knapp, för tillfället men nu ska jag släppa flyttkaoset och göra en resa till friskis med lite afrikanska influenser istället. Natten är jobbets tid och imorgon måste jag hinna fylla ytterliggare kartonger.
Jag börjar med att ursäkta den otroligt dåliga starten på den här bloggen, men det som börjar lite segt kan ju knappast bli annat än bättre. Månadsgränsen har paserats för min resa och utbyte, jag sitter i min soffa omringad av ett snart organiserat kaos. Största utmaningen hittills är att skiljas från mina böcker, låste engång en bok om en man som hatade att flytta för varje flytt innebar en rensning bland hans böcker och jag delar hans känsla. Men fem Willy:s kassar med böcker står framför mig och jag tänker att någon annan kommer bli glad, det är ju fina böcker. Samtidigt kan jag inte låta bli att smita inom akademibokhandeln när jag är på stan och se om de inte har fått in någon ny rolig bok... Men jag brukar kunna hindra mig och så även igår, det slutade med att jag gick till biblioteket istället. Mycket bättre för mitt platsutrymme.
För er som inte riktigt är med här ska jag alltså flytta ur min lägenhet efter jul och placera mina saker i kartonger, dels hos en Linnea-vän och dels hos mina föräldrar. Och det dyker upp lite problem. Som att min konservburksöppnare plötsligt är borta, inte kan jag vara så dum att jag packar ner den nu? Antagligen ty den står ingenstans att finna. Men jag är ju scout och äger såklart en schweiziskarmé kniv som kom väl tillpass när burken med tomater skulle öppnas. Kanske svor jag lite för mig själv när den bråkade med mig och tomaterna skvätte men skam den som ger sig.
Påtal om scout måste jag även berätta att min gamla scout- och tonårsledare bestämde sig för att sponsra min resa! Glada nyheter och vänliga själar tycker jag om. Som tack kommer jag till missionskyrkan i Nybro i höst och berättar om Kambodja, Sverige, lite tobak och droganvändning och visar lite bilder. Härligt!
Nog är det så att Kambodja och min flytt tar det mesta av min lediga tid, som är ganska knapp, för tillfället men nu ska jag släppa flyttkaoset och göra en resa till friskis med lite afrikanska influenser istället. Natten är jobbets tid och imorgon måste jag hinna fylla ytterliggare kartonger.
Etiketter: Förberedelser
torsdag 3 december 2009
Långt bort men nära, visst kan det verka som en motsägelse men fundera en gång till och du kanske, som jag inser att det stämmer på väldigt mycket. Som avståndet mellan Sverige och Kambodja, visst är det långt, många mil som ska avverkas men jag tänker att det också är väldigt nära. Dels är det nära för att vi kan flyga dit på bara några timmar, men också för att vad vi tror är gigantiska avstånd i form av kulturskillnader, klimat och människors sociala sammanhang så småningom kanske visar sig vara stora javisst, men ändå så nära. Kanske visar det sig att framförallt är jag inte svensk, framförallt är inte min framtida parkamrat khmer eller kambodjan, framförallt är vi människor. Långt bort men nära, olika men ändå lika. Jag vill att det ska vara så.
Långt bort men nära stämmer in på mer tänker jag och funderar över Kambodjas historia som har varit långt ifrån lugn och fridsam. Kambodja som under 70-talet såg och utkämpade vad som ibland ses som världens blodigaste revolution, de kommunistiska röda khmerena med Pol Pot i spetsen som kämpade för det klassfria samhället men drog saken till sin spets och ställde till mer elände än de bidrog till bra saker. Visst kan det kännas långt borta. Men så börjar jag läsa om ämnet och inser att den fruktade ledaren Pol Pot visst dog av cancer i Kambodjas djungel 1998, håll då med om att det plötsligt känns nära. Och när jag inser att kända svenskar som Jan Myrdal, Birgitta Dahl och Gunnar Bergström (Bergström kanske inte är så känd men jag har haft kurslitteratur skriven av just denne man), var djupt engagerade i frågan. Så sent som förra året besökte några av dem Kambodja för att be om ursäkt för deras stöttning till dåtidens regim, då känns allt inte så avlägset.
Och när man tänker 14 januari så känns kanske allt långt bort men när jag sedan inser att, jag ska umgås med mina vänner, en flytt ska hinnas med, jul ska firas i fjällen, nyår ska passeras och jag ska packa, inser jag igen att långt bort är nära.
Långt bort men nära stämmer in på mer tänker jag och funderar över Kambodjas historia som har varit långt ifrån lugn och fridsam. Kambodja som under 70-talet såg och utkämpade vad som ibland ses som världens blodigaste revolution, de kommunistiska röda khmerena med Pol Pot i spetsen som kämpade för det klassfria samhället men drog saken till sin spets och ställde till mer elände än de bidrog till bra saker. Visst kan det kännas långt borta. Men så börjar jag läsa om ämnet och inser att den fruktade ledaren Pol Pot visst dog av cancer i Kambodjas djungel 1998, håll då med om att det plötsligt känns nära. Och när jag inser att kända svenskar som Jan Myrdal, Birgitta Dahl och Gunnar Bergström (Bergström kanske inte är så känd men jag har haft kurslitteratur skriven av just denne man), var djupt engagerade i frågan. Så sent som förra året besökte några av dem Kambodja för att be om ursäkt för deras stöttning till dåtidens regim, då känns allt inte så avlägset.
Och när man tänker 14 januari så känns kanske allt långt bort men när jag sedan inser att, jag ska umgås med mina vänner, en flytt ska hinnas med, jul ska firas i fjällen, nyår ska passeras och jag ska packa, inser jag igen att långt bort är nära.
