Kambodja

Kärsögården i Stockholm har vissa problem, eller jag har vissa problem när jag befinner mig på gården. Och mina problem består inte av nya människor att umgås med, nya människor att lära känna, höga förväntningar och en sjuk vilja att försvinna bort från ett snöigt Sverige. Mitt problem består av att vi äter hela tiden. Och maten är sjukt god. Attsingen. Dessutom dricker jag sjuka mängder kaffe vilket resulterar i en ständig huvudvärk.

Men livet är annars som livet bör vara. Jag får föreläsningar om Hiv och aids, om sexualitet och kulturkrockar. Jag får diskutera kommunism och politik, jag får veta, jag får lyssna och jag prata. Dessutom kommer jag få åka snart. Snart. Snart. Alla längtar vi efter att stå där på arlanda och vänta på flyget. Alla längtar vi efter att få träffa våra parkamrater, min heter Chandeth. Alla längtar vi efter att åka till våra provinser och möta våra värdfamiljer. Champong Chang ska jag bo i. Och alla har vi börjat fundera på vad vi egentligen skulle vlija visa upp för kambodjanerna i en kulutrshow och alla inser vi att det inte är mycket vi har att visa upp.

Nästa gång jag skriver, kanske jag är i Asien, på andra sidan jordklotet. Nästa gång jag skriver kanske jag har ätit mitt kambodjanska ris för första gången och kanske har jag sagt hej då till mina nya svenska vänner.

Väskorna står lutade mot en fåtölj och ser stora och många ut. Jag sitter i soffan och väntar på att klockan ska gå, i mitt huvud rullar packningen förbi, gång på gång och jag funderar på vad jag kan ha glömt. Inte passet, inte visa-kortet och inte några biljetter. De tre viktigaste sakerna finns med så alltså bör jag klara mig, trots att ryggsäcken inte är full och handbagaget mest innehåller min kamera. Kanske ska jag orka mig ner till hemköp för att införskaffa lite färdkost till dagens busstur mot Stockholm. Kanske ska jag skicka iväg ett sms till min förvirrade kusin och påminna om att jag kommer idag. Kanske ska jag facebooka lite till. OCh jag börjar få resfeber, allt är på så allvar nu, behöver jag tillägga att jag tycker det är skönt att jag får oväntat sällskap på bussen senare. Två Colombia-resenärer ska på samma buss och jag kanske kan få prata lite under färden.

Men lite overkligt känns det minsann att jag ska vara på resande fot i ett halvår framöver, att min ryggsäck ska vara min tryggaste punkt och att kameran ska vara min ständiga följeslagare. Att jag sedan ska lära känna sjukt många nya personer under kommande halvår är spännande men overkligt.

Och kanske har jag nu lite resfeber, men bara kanske. Mest är det overkligt. Vad som dock är säkert är att det inte längre finns någon återvändo, nu börjar det!

Så här alldeles i början av veckan som kommer sluta i Kambodja känner jag att förra veckan var galet intensiv. Jag kände slutade kolla på klockan eftersom jag visste att tiden gick alldeles för fort för att det skulle vara lämpligt, men nu är den avslutad och jag överlevde. Vad som däremot inte överlevde de var mitt löfte om att aldrig mer gå ut under en jobbhelg. Men lördagens utgång kan ha varit den trevligaste utgången under hela hösten och vintern. Varför vet jag inte, kanske för att jag visste att det var min sista dans i Jönköping för ett halvår framöver.

Vad som heller inte överlevde monsterveckan var mitt löfte om att bo i varje bostad i minst två år, efter ett och ett halvt år flyttade jag i onsdags ur lägenheten som var min drömlägenhet. Detta med blandade känslor men kanske mest en lättnad över att alla mina saker fick plats på diverse ställen.

Och för ett halvår framåt sa jag hejdå till världens finaste pojk och gav honom en extra kram innan jag gick.

Men summa summarum så känns det bra att mina väskor bor bakom fåtöljen hos Furbackens och jag bor i soffan. Det är en bra soffa! Och summa summarum känns det bra att jag har sett en bild på min parkamrat och att vi mailat med varandra. Och visst känns det bra att veta vilken helg jag ska till Nybro och att jag den 12 april flyttar till Eskilstuna. Men bäst kanske det känns att jag på torsdag får träffa mina nya vänner och vara nervös ihop med någon! (Fast jag är inte så nervös trots att jag känner att jag borde vara det)

Jag som trodde jag var klar... Jaja, jag har tolv timmar på mig innan mina föräldrar är här och flyttlasset går. Tur Lasse gör mig sällskap.

Här sitter jag i Linneas soffa och påstår att jag itne är nervös bara förvirrad. Och förvirrad är jag, eftersom jag vägrar skriva listor (för ordentligt) så snurrar tusen saker i huvudet på mig som jag måste komma ihåg att göra innan jag sticker till Stockholm nästa vecka. Men så när jag kommer hem i lagom tid för att hinna sova mina åtta timmar innan jag ska upp och jobba igen så bara måste jag ju kolla facebooken och mailen. Och jag har fått mail!!! Från Kambodja. Från min blivande parkamrat de närmsta sex månaderna. Nu har jag lite svårt att lägga mig ner för nu blev jag lite full av adrenalin. Min parkamrat är utsedd och jag vet vart jag ska bo. Om två veckor är jag där, om två veckor möts vi.