Kambodja

Kärsögården i Stockholm har vissa problem, eller jag har vissa problem när jag befinner mig på gården. Och mina problem består inte av nya människor att umgås med, nya människor att lära känna, höga förväntningar och en sjuk vilja att försvinna bort från ett snöigt Sverige. Mitt problem består av att vi äter hela tiden. Och maten är sjukt god. Attsingen. Dessutom dricker jag sjuka mängder kaffe vilket resulterar i en ständig huvudvärk.

Men livet är annars som livet bör vara. Jag får föreläsningar om Hiv och aids, om sexualitet och kulturkrockar. Jag får diskutera kommunism och politik, jag får veta, jag får lyssna och jag prata. Dessutom kommer jag få åka snart. Snart. Snart. Alla längtar vi efter att stå där på arlanda och vänta på flyget. Alla längtar vi efter att få träffa våra parkamrater, min heter Chandeth. Alla längtar vi efter att åka till våra provinser och möta våra värdfamiljer. Champong Chang ska jag bo i. Och alla har vi börjat fundera på vad vi egentligen skulle vlija visa upp för kambodjanerna i en kulutrshow och alla inser vi att det inte är mycket vi har att visa upp.

Nästa gång jag skriver, kanske jag är i Asien, på andra sidan jordklotet. Nästa gång jag skriver kanske jag har ätit mitt kambodjanska ris för första gången och kanske har jag sagt hej då till mina nya svenska vänner.