Kambodja

Väskorna står lutade mot en fåtölj och ser stora och många ut. Jag sitter i soffan och väntar på att klockan ska gå, i mitt huvud rullar packningen förbi, gång på gång och jag funderar på vad jag kan ha glömt. Inte passet, inte visa-kortet och inte några biljetter. De tre viktigaste sakerna finns med så alltså bör jag klara mig, trots att ryggsäcken inte är full och handbagaget mest innehåller min kamera. Kanske ska jag orka mig ner till hemköp för att införskaffa lite färdkost till dagens busstur mot Stockholm. Kanske ska jag skicka iväg ett sms till min förvirrade kusin och påminna om att jag kommer idag. Kanske ska jag facebooka lite till. OCh jag börjar få resfeber, allt är på så allvar nu, behöver jag tillägga att jag tycker det är skönt att jag får oväntat sällskap på bussen senare. Två Colombia-resenärer ska på samma buss och jag kanske kan få prata lite under färden.

Men lite overkligt känns det minsann att jag ska vara på resande fot i ett halvår framöver, att min ryggsäck ska vara min tryggaste punkt och att kameran ska vara min ständiga följeslagare. Att jag sedan ska lära känna sjukt många nya personer under kommande halvår är spännande men overkligt.

Och kanske har jag nu lite resfeber, men bara kanske. Mest är det overkligt. Vad som dock är säkert är att det inte längre finns någon återvändo, nu börjar det!