En himla röra
Det finns absolut bra och dåliga saker med att bo en timmes bussfärd från staden man jobbar i, nackdelen är såklart att planering och framförhållning är ett måste, speciellt om sista bussen går hemåt strax efter sju på kvällen. Till de bra sakerna hör alla samtal man kan få under resans gång. Nu har jag sådan tur att vi är fyra personer som brukar återvända hem i samma buss och en av dessa är lika intresserad av diverse samtal som jag. Det är ganska härligt faktiskt och djupa samtal är då verkligen inget jag lider brist på för tillfället.
Och om jag inte har sagt det förr är det dags att säga det nu, YPD är det bästa som kunde hända mig. Om jag inte ville tillbaka från Kambodja förut, lovar jag att jag inte ser fram mot någonting för tillfället. Jag vill frysa tiden här och nu, jag vill leva i den här bubblan länge till, umgås med fantastiska människor från olika delar av världen, bo i en ryggsäck och däremellan skapa samtal och diskussioner om viktiga ämnen. Och nog var det mer än jag som funderade i måndagsmorse när vi vaknade hur vi hamnade här. Ty i måndags vaknade jag i en soffa, i ett vardagsrum, i ett hus, i Grundby. Tänk om någon sagt det till mig för ett halvår sedan då skulle jag kanske inte trott dem. Men för tillfället känns det som att vad som helst kan hända och bara en sak är säker och det är att det är bäst att gilla läget och tänka positivt.
En tanke har jag också med mig från landet i syd, jag ska sprida leenden i Sverige. Kambodja är ett leende land och det kan Sverige också bli. Sprid lite leende omkring er och ni ska se att livet blir mycket roligare.
Och det här inlägget är under all kritik men tillägnas Tove, då det är hon som tjatar på mig.
kram
Happy herb
Av lathet har jag dragit mig för att skriva inlägget som ni kommer lägga de närmaste minutrarna på att läsa. Jag vill berätta om mina upplevelser i landet jag lärde mig att tycka väldigt mycket om, men där problemen ibland ligger precis under ytan och väntar på att ytspänningen ska släppa och de kan bli synliga. Jag ska berätta om droger och prostitution.
För att inte göra er besvikna när ni har läst klart vill jag från början göra klart att mina erfarenheter är mina, jag har inte varit närmre droger än att jag ett par gånger tackade nej till erbjudnaden om att köpa eller möjligen känt en svag doft av att något annat än att cigaretter rökts. Prostitution har jag inte varit närmre än mittemot en bordell, träffat några entertainment girls och med egna ögon, om än svenskt blåögda, sett unga kambodjanska flickor och medelålders västerländska män tillbringa sena kvällar i varandras sällskap.
Vad vill jag då berätta för er? Att enligt en statistik jag fann förlorar 85 procent av de kambodjanska killarna oskulden genom att köpa till sig sex? Eller att jag bodde tre månader i en provins och var väldigt omringad av människor som beskyddade mig från allt men befann mig tre dagar på kambodjas turistort och både kände doften av och blev erbjuden hasch? Eller att jag, tack vara en annan deltagare, kunde inleda ett samtal med en man som gärna ville att jag skulle åka på hans moto men ännu hellre att jag skulle köpa lite droger av honom?Och visst kändes det lite underligt när vi var sugna på något att äta den där sista kvällen i Phnom Penh och hamnade en tvärgata från vårt guesthouse och mittemot en klubb där endast män släpptes in, ibland släpptes de dock ut tillsammans med kvinnor. När en modig tjej i vårt sällskap gick fram och frågade om hon kunde få komma in svarade vakterna att det gick nog inte för sig, när hon frågade om hon hade fått om hon varit kille var svaret dock att jo, det hade hon nog fått.
Och vad vill jag ha sagt med det här? Jo, dels att droger i kambodja existerar som överallt, vill man ha tag i det får man tag i det och med tanke på att hasch var legalt för några år sedan tror jag det finns mycket och precis överallt. Visserligen frågade jag aldrig mannen vad han ville ha betalt för sitt gräs men jag har svårt att tänka mig att priserna skulle vara hutlösa och jag har svårt att tänka mig att om jag blev erbjuden att köpa droger två gånger under loppet av en vecka, att drogproblemet är ett litet problem. Med lite slutledningsförmåga och en del socialpedagogstänk kommer jag fram till att i ett samhälle med lättåtkomliga droger är problemet utbrett och synligt för den som vill se.
Jag konstaterar också att i en stad där man som längst befinner sig två minuter bort från att kunna köpa sexuella tjänster finns det stora problem. Att köpa sex är, för mig inte bara moraliskt förkastligt, det är också något som är tätt förknippat med droger och spridning av diverse sjukdomar. För mig känns det som ett problem att börja arbeta med. Och helst nu.
(Samtidigt vill jag på intet sätt påstå att kambodjas regering inte har tagit ett steg i rätt riktning, ty för tio år sedan var en vanlig ingrediens på pizzorna i staden, happy herbs. Och mig veterligen är det i alla fall förbjudet idag. )
Eskilstuna!
Eskilstuna mina vänner, är staden där det händer!
PS. Frihet är att kunna gå hem från Linda klockan halv elva på kvällen alldeles själv och ingen tycker det är konstigt!
tid
Jag saknar hängmattor och två timmarslunch. Jag saknar Phnom Penh och alla mina vänner.
Utkast: April 17, 2010
Att hela Europa är lamslaget tror jag knappast någon har missat och jag har funderat över hur jag ska kunna få in detta som en del i ett YPD blogginlägg, men det kommer inte vara omöjligt. Jag ska minsann försöka göra en koppling som kommer förstås av er läsare, ty jag är fascinerad över fenomenet och har en oehörd stark vilja att få in ämnet i mitt inlägg.
Så här är det att, självklart tycker jag synd om islänningarna och givetvis har jag en medkänsla med alla strandsatta människor runt om i världen, eller Europa men jag kan inte låta bli att fundera över de positiva aspekterna med att flygtrafiken står still och det underbara att det faktiskt är de utvecklade länderna som är de främst drabbade denna gång, när jordklotet visar sina krafter. Ty, låt oss göra en jämförelse, vad jag vet har det inträffat två större naturkatastrofer denna veckan, vulkanutbrottet på Island och jordskalvet i Kina. Vulkanen lamslagit flyget och många människor har påverkats, dammet och askan ligger tät på den annars gröna ön men ännu har ingen människa skadats. Jordskalvet i Kina krävde minst 700 människoliv. 700 döda, mångdubbelt fler skadade, hus som är totalförstörda och familjer som förlorat allt.
Skillnaden mellan Kina och Island är avståndet, att jordskalv sker på andra sidan jordklotet är vi vana vid och visst är det hemskt när det händer men inte så mycket att göra något åt. Eller? Europas flytrafik är en stor miljöbov som bidrar till att klimatet förändras och fler katastrofer inträffar. Kanske kan vi lära oss något av att leva utan flygtrafik några dagar eller veckor och inse att det finns andra sätt att färdas. Kanske kan vi skänka offrena i Kina en extra tanke och förstå deras rädsla, ilska och sorg över att inte kunna kontrollera jorden. Ty hur vi än vänder på det kan vi styra över många saker och vi kan välja i vilken riktning vi vill påverka saker men jordens krafter kommer vi förhoppningsvis aldrig kunna påverka fullt ut.
Så vad har detta med mitt kulturutbyte att göra? Jo, ni förstår att Kambodja är det där landet långt borta, skulle
det hända något där skulle det bli ett inslag på nyheterna och en artikel i tidningen. Mer skulle vi inte orka engagera oss. Men de där varelserna i de där länderna långt borta är visst lika viktiga som vi. Bara så ni vet. Skänk Kina en tanke!
Kärlek
Tänkte bara berätta att jag fick en utskällning idag och efter det recept på läkemedel som kostade mig skjortan. Fast efter utskällningen blev jag också väl omhändertagen och omplåstrad i en halvtimme. Nu är mina ben, fötter och armar täckta med plåster i olika utformning, mjukhet och hållbarhet, allt beroende på de underliggande sårens beteendemönster. Tusan om jag inte blir fri från öppna sår nu!
Puss på er
Eskilstuna!
Min paris ligger och sover, han har haft lätt att ta till sig våra svenska sovvanor vill jag lova. Jag hade lätt att ta till mig de kambodjanska sovvanorna och har således varit vaken några timmar vid det här laget. Men vad gör väl det, jag trivs ganska bra med att sitta här i soffan, dricka mitt morgonkaffe, titta på nyhetsmorgon och kolla lite på facebook.
Igår flyttade jag in i familjen och huset som kommer vara mitt hem de närmaste tio veckorna, hemmet ligger i Sparreholm med Flen som närmsta tätort. Sista buss från Eskilstuna går hem klockan sju och naturen runt byn är fantastisk. Kommer bli många härliga promenader här och så fort mina fötter blivit bättre ska jag testa stigarna i skogen. Vår nya värdfamilj består av mamma, pappa och två tonårsbarn, de verkar mycket trevliga och sociala så de här tio veckorna kommer gå fort. Antagligen alldeles för fort. Just nu känns det som att jag vill att YPD aldrig ska ta slut.
Runt om Eskilstuna bor vi nu fem par, tillsammans är vi fem svenskar, två zambier och tre kambodjaner och tanken är att vi ska göra ett projekt tillsammans. Detta kommer bli fantastiskt spännande och roligt. Idag ska vi dock mest ha möte på studiefrämjandet som ska tillhanda hålla ett rum åt oss och kanske tipsa oss om projekt de håller på med som vi kan få ta del av.
Känns som det här kan bli en hektisk tid, kul!
underställ och palestinasjal
Solen skiner ute och här sitter jag inne i mitt älskade underställ och min favorit palestinasjal. Dagen till ära har jag gått igenom mina kläder och återigen fyllt min vandrarryggsäck till bristningsgränsen. Min mamma tycker jag har förlite kläder med mig och min paris är fascinerad över att jag har så mycket. Borde det tolkas som att jag har lagom då?
Det mest underliga med att vara tillbaka i Sverige är att jag känner min vuxenhet komma över mig igen, är det kanske den jag flyr från när jag åker iväg? Men idag tog jag ett beslut, kan inte säga ännu om det är ett bra eller dåligt beslut. Jag tackade ja till rummet i kollektivet som är ledigt till hösten och tackade ja till jobbet som kan fixas om jag vill ha det. Dessa beslut betyder att hösten kommer tillbringas i Sverige och Jönköping, mamma blev i allafall glad. Och dessutom finns det där bak i mitt huvud en plan, en plan som kommer förvandlas till verklighet.
IGår fick jag träffa världens bästa Elin och jag blev glad ända in i själen, den människan är helt fantastisk. Imorgon åker min paris och jag till Eskilstuna, kan inte bli annat än underbart roligt.
Lovar täta uppdateringar hädanefter!
Puss
Det mest underliga med att vara tillbaka i Sverige är att jag känner min vuxenhet komma över mig igen, är det kanske den jag flyr från när jag åker iväg? Men idag tog jag ett beslut, kan inte säga ännu om det är ett bra eller dåligt beslut. Jag tackade ja till rummet i kollektivet som är ledigt till hösten och tackade ja till jobbet som kan fixas om jag vill ha det. Dessa beslut betyder att hösten kommer tillbringas i Sverige och Jönköping, mamma blev i allafall glad. Och dessutom finns det där bak i mitt huvud en plan, en plan som kommer förvandlas till verklighet.
IGår fick jag träffa världens bästa Elin och jag blev glad ända in i själen, den människan är helt fantastisk. Imorgon åker min paris och jag till Eskilstuna, kan inte bli annat än underbart roligt.
Lovar täta uppdateringar hädanefter!
Puss
Hemma igen
Måndagen den femte april, en måndag jag hade förträngt så länge det bara gick. Och jag fortsatte att förtränga den fram till tisdagsmorgonen då planet landade på Arlanda och svensk mark. Då insåg jag att Sverige finns, Sverige måste jag återvända till och här måste jag vara de närmsta tre månaderna. Det är okej, på tisdag går tåget till Eskilstuna och Sparreholm. Där ska jag och min paris bo i en familj med två tonårsbarn och två föräldrar, det ska bli kul.
Och att se våra kambodjanska vänner springa över gatan på arlanda och ha sitt första snökrig var underbart fantastiskt roligt. Att vandra till drottningholm tillsammans med ett gäng glada kambodjaner och zambier, utvecklades till något underbart roligt. Tre zambiska tjejer fick för sig att vakten var tvungen att underhållas och efter tillräckligt många kärlekssånger inte bara drog han på munnen utan knäcktes av skratt och lyckan hos mina vänner var total.
Att komma till Stockholm och äta sin första tallrik med naturell youghurt och musli var värt mycket och för tillfället skulle jag kunna leva på det. Potatismos och falukorv till lunch var dock inte riktigt lika gott efter tre månaders risätande.
Men det känns underligt att komma hem, att tömma alla sina väskor och tvätta alla sina kläder i maskinen (okej, ska jag vara riktigt ärlig har jag inte tvättat ett enda klädesplagg eftersom min mamma har skämt bort mig totalt och gjort det åt mig), att slå på sin dator och välja musik från spotify listan, att brygga kaffe i kaffebryggaren och att ha jeans och långärmad tröja på sig utan att svettas ihjäl. Och visst är det underbart att kunna ta en skogspromenad i skogen och lyssna på tystnaden. Men, jag saknar redan den kambodjanska ostrukturen, känslan av att inte veta hur dagen ska sluta, alla plötsliga händelser som bara inträffar och alla vardags äventyr. Sverige är föralldel inte äventyrslöst men det är så strukturerat så det krävs planering för att kunna genomföra äventyr. Så är det inte i Kambodja, där händer äventyren hela tiden.
Och visst har jag redan nya planer... Flera stycken till och med. Men först väntar Eskilstuna och Sparreholm.
Och att se våra kambodjanska vänner springa över gatan på arlanda och ha sitt första snökrig var underbart fantastiskt roligt. Att vandra till drottningholm tillsammans med ett gäng glada kambodjaner och zambier, utvecklades till något underbart roligt. Tre zambiska tjejer fick för sig att vakten var tvungen att underhållas och efter tillräckligt många kärlekssånger inte bara drog han på munnen utan knäcktes av skratt och lyckan hos mina vänner var total.
Att komma till Stockholm och äta sin första tallrik med naturell youghurt och musli var värt mycket och för tillfället skulle jag kunna leva på det. Potatismos och falukorv till lunch var dock inte riktigt lika gott efter tre månaders risätande.
Men det känns underligt att komma hem, att tömma alla sina väskor och tvätta alla sina kläder i maskinen (okej, ska jag vara riktigt ärlig har jag inte tvättat ett enda klädesplagg eftersom min mamma har skämt bort mig totalt och gjort det åt mig), att slå på sin dator och välja musik från spotify listan, att brygga kaffe i kaffebryggaren och att ha jeans och långärmad tröja på sig utan att svettas ihjäl. Och visst är det underbart att kunna ta en skogspromenad i skogen och lyssna på tystnaden. Men, jag saknar redan den kambodjanska ostrukturen, känslan av att inte veta hur dagen ska sluta, alla plötsliga händelser som bara inträffar och alla vardags äventyr. Sverige är föralldel inte äventyrslöst men det är så strukturerat så det krävs planering för att kunna genomföra äventyr. Så är det inte i Kambodja, där händer äventyren hela tiden.
Och visst har jag redan nya planer... Flera stycken till och med. Men först väntar Eskilstuna och Sparreholm.
Kambodja
fran det ena till det andra
Hur kanns det att vara hemma snart? Fragan har kommit ett par ganger de senaste dagarna sedan vi sammanstralade med de andra YPD:arna. Det kanns faktiskt bara konstigt. Det ar klart, jag vill hem och visa mamma alla mina 1500 bilder pa olika blomsorter och de tva bilderna som kanske finns pa mig. Ooch det ar klart att jag vill vara med mina vanner nar de ska flyga for forsta gangen i sina liv, men det betyder kanske inte att jag vill hem till Sveriges underbara, fantastiska vardag igen. Men det ar inte lage att deppa ihop, tre manade i Eskilstuna vantar, med en nygrupp, ny vardfamilj och nya aventyr.
OCh patal om avenytr har senaste veckan innhehallit nagra stycken, for en vecka sedan begav sig min paris och jag upp till norra delarna av landet pch ut pa landsbygden for att halsa pa hans familj. Det var trevligt, forut att jag blev matforgiftad och hmnade pa sjukhus med dropp. Jag trodde for en kort sekund att jag skulle do men sen sag jag uttrycket i min paris ogon och insag att det var dags att skarpa till sig. En timme pa daliga vagara, moped och matforgiftning ar nagot jag helst slipper gora om nagonsin, lat det bli en one-time-in-life handelse. Pa sjukhuset var det bara att dra ner byxorna, fa en spruta i rumpan och svalja de tio tabletterna som lakaren ordinerade. Droppet sattes i handen och sedan vara det bara att vanta. Inget ar som vantans tider, speciellt inte med tre kambodjanska killkompisar som skamde bort mig till max och inte ens lat mig flytta droppstallningen sjalv, an midre halla upp vatten i glaset. Men det var okej, jag var inte pa humor for att diskutera min sjalvstandighet i just det laget. Medicinen gjorde i alla fall susen och dagen efter var jag som en ny manniska, utan att vare sig det ena eller det andra kom ut fran min kropp.
OCh fran norr begav jag mig snart soderut igen for att pak till Kambodjas kust, dar blev det badning, solning, god mat och snorkling i dagarna tre tillsammans med harliga manniskor. Och nog kommer jag alltid minnas kvallen nar det borjade regna och Linda fick samma impuls som jag, att bada. Ut i vattnet sprang vi, med kladerna pa och njot av, askan, regnet, det salta vattnet och livet. En stund senare kom nasta impuls, namligen att aven Erik behovde bada, sagt och gjort, tre lierade tjejer och Ertik var chanslos. Behover jag tillagga att kvallen slutade med 14 blota Ypd-are och manga roade askadare?
Den natten somnade vi gott, sov gott och antagligen dromde vi gott ocksa, ty min syster sager att somna med ett leende, drom med ett leende och du vaknar med ett leende.
Nasta blogginlagg skrivs i Sverige.
Puss
OCh patal om avenytr har senaste veckan innhehallit nagra stycken, for en vecka sedan begav sig min paris och jag upp till norra delarna av landet pch ut pa landsbygden for att halsa pa hans familj. Det var trevligt, forut att jag blev matforgiftad och hmnade pa sjukhus med dropp. Jag trodde for en kort sekund att jag skulle do men sen sag jag uttrycket i min paris ogon och insag att det var dags att skarpa till sig. En timme pa daliga vagara, moped och matforgiftning ar nagot jag helst slipper gora om nagonsin, lat det bli en one-time-in-life handelse. Pa sjukhuset var det bara att dra ner byxorna, fa en spruta i rumpan och svalja de tio tabletterna som lakaren ordinerade. Droppet sattes i handen och sedan vara det bara att vanta. Inget ar som vantans tider, speciellt inte med tre kambodjanska killkompisar som skamde bort mig till max och inte ens lat mig flytta droppstallningen sjalv, an midre halla upp vatten i glaset. Men det var okej, jag var inte pa humor for att diskutera min sjalvstandighet i just det laget. Medicinen gjorde i alla fall susen och dagen efter var jag som en ny manniska, utan att vare sig det ena eller det andra kom ut fran min kropp.
OCh fran norr begav jag mig snart soderut igen for att pak till Kambodjas kust, dar blev det badning, solning, god mat och snorkling i dagarna tre tillsammans med harliga manniskor. Och nog kommer jag alltid minnas kvallen nar det borjade regna och Linda fick samma impuls som jag, att bada. Ut i vattnet sprang vi, med kladerna pa och njot av, askan, regnet, det salta vattnet och livet. En stund senare kom nasta impuls, namligen att aven Erik behovde bada, sagt och gjort, tre lierade tjejer och Ertik var chanslos. Behover jag tillagga att kvallen slutade med 14 blota Ypd-are och manga roade askadare?
Den natten somnade vi gott, sov gott och antagligen dromde vi gott ocksa, ty min syster sager att somna med ett leende, drom med ett leende och du vaknar med ett leende.
Nasta blogginlagg skrivs i Sverige.
Puss
