fran det ena till det andra
Hur kanns det att vara hemma snart? Fragan har kommit ett par ganger de senaste dagarna sedan vi sammanstralade med de andra YPD:arna. Det kanns faktiskt bara konstigt. Det ar klart, jag vill hem och visa mamma alla mina 1500 bilder pa olika blomsorter och de tva bilderna som kanske finns pa mig. Ooch det ar klart att jag vill vara med mina vanner nar de ska flyga for forsta gangen i sina liv, men det betyder kanske inte att jag vill hem till Sveriges underbara, fantastiska vardag igen. Men det ar inte lage att deppa ihop, tre manade i Eskilstuna vantar, med en nygrupp, ny vardfamilj och nya aventyr.
OCh patal om avenytr har senaste veckan innhehallit nagra stycken, for en vecka sedan begav sig min paris och jag upp till norra delarna av landet pch ut pa landsbygden for att halsa pa hans familj. Det var trevligt, forut att jag blev matforgiftad och hmnade pa sjukhus med dropp. Jag trodde for en kort sekund att jag skulle do men sen sag jag uttrycket i min paris ogon och insag att det var dags att skarpa till sig. En timme pa daliga vagara, moped och matforgiftning ar nagot jag helst slipper gora om nagonsin, lat det bli en one-time-in-life handelse. Pa sjukhuset var det bara att dra ner byxorna, fa en spruta i rumpan och svalja de tio tabletterna som lakaren ordinerade. Droppet sattes i handen och sedan vara det bara att vanta. Inget ar som vantans tider, speciellt inte med tre kambodjanska killkompisar som skamde bort mig till max och inte ens lat mig flytta droppstallningen sjalv, an midre halla upp vatten i glaset. Men det var okej, jag var inte pa humor for att diskutera min sjalvstandighet i just det laget. Medicinen gjorde i alla fall susen och dagen efter var jag som en ny manniska, utan att vare sig det ena eller det andra kom ut fran min kropp.
OCh fran norr begav jag mig snart soderut igen for att pak till Kambodjas kust, dar blev det badning, solning, god mat och snorkling i dagarna tre tillsammans med harliga manniskor. Och nog kommer jag alltid minnas kvallen nar det borjade regna och Linda fick samma impuls som jag, att bada. Ut i vattnet sprang vi, med kladerna pa och njot av, askan, regnet, det salta vattnet och livet. En stund senare kom nasta impuls, namligen att aven Erik behovde bada, sagt och gjort, tre lierade tjejer och Ertik var chanslos. Behover jag tillagga att kvallen slutade med 14 blota Ypd-are och manga roade askadare?
Den natten somnade vi gott, sov gott och antagligen dromde vi gott ocksa, ty min syster sager att somna med ett leende, drom med ett leende och du vaknar med ett leende.
Nasta blogginlagg skrivs i Sverige.
Puss
OCh patal om avenytr har senaste veckan innhehallit nagra stycken, for en vecka sedan begav sig min paris och jag upp till norra delarna av landet pch ut pa landsbygden for att halsa pa hans familj. Det var trevligt, forut att jag blev matforgiftad och hmnade pa sjukhus med dropp. Jag trodde for en kort sekund att jag skulle do men sen sag jag uttrycket i min paris ogon och insag att det var dags att skarpa till sig. En timme pa daliga vagara, moped och matforgiftning ar nagot jag helst slipper gora om nagonsin, lat det bli en one-time-in-life handelse. Pa sjukhuset var det bara att dra ner byxorna, fa en spruta i rumpan och svalja de tio tabletterna som lakaren ordinerade. Droppet sattes i handen och sedan vara det bara att vanta. Inget ar som vantans tider, speciellt inte med tre kambodjanska killkompisar som skamde bort mig till max och inte ens lat mig flytta droppstallningen sjalv, an midre halla upp vatten i glaset. Men det var okej, jag var inte pa humor for att diskutera min sjalvstandighet i just det laget. Medicinen gjorde i alla fall susen och dagen efter var jag som en ny manniska, utan att vare sig det ena eller det andra kom ut fran min kropp.
OCh fran norr begav jag mig snart soderut igen for att pak till Kambodjas kust, dar blev det badning, solning, god mat och snorkling i dagarna tre tillsammans med harliga manniskor. Och nog kommer jag alltid minnas kvallen nar det borjade regna och Linda fick samma impuls som jag, att bada. Ut i vattnet sprang vi, med kladerna pa och njot av, askan, regnet, det salta vattnet och livet. En stund senare kom nasta impuls, namligen att aven Erik behovde bada, sagt och gjort, tre lierade tjejer och Ertik var chanslos. Behover jag tillagga att kvallen slutade med 14 blota Ypd-are och manga roade askadare?
Den natten somnade vi gott, sov gott och antagligen dromde vi gott ocksa, ty min syster sager att somna med ett leende, drom med ett leende och du vaknar med ett leende.
Nasta blogginlagg skrivs i Sverige.
Puss
Kommentarer
Postat av: Elin
Det är nog bäst att du kommer hem för gå och dö sådär långt borta det tycker jag är riktigt onödigt! Ta det lugnt tills du komme hem nu :) Eller så lugnt det går för en Hanne.
Eskilstuna tycker jag låter precis lagom tryggt :)
Men förstår att du vill vara kvar. Låter som ett underbart äventyr. Hoppas bara att jag och din mamma (har insett att hon är min lierade) kan locka dig hemmåt ibland under dina framtida äventyr.
Postat av: Anonym
vad jag längtar till fredag!
Trackback
