Hemma igen
Måndagen den femte april, en måndag jag hade förträngt så länge det bara gick. Och jag fortsatte att förtränga den fram till tisdagsmorgonen då planet landade på Arlanda och svensk mark. Då insåg jag att Sverige finns, Sverige måste jag återvända till och här måste jag vara de närmsta tre månaderna. Det är okej, på tisdag går tåget till Eskilstuna och Sparreholm. Där ska jag och min paris bo i en familj med två tonårsbarn och två föräldrar, det ska bli kul.
Och att se våra kambodjanska vänner springa över gatan på arlanda och ha sitt första snökrig var underbart fantastiskt roligt. Att vandra till drottningholm tillsammans med ett gäng glada kambodjaner och zambier, utvecklades till något underbart roligt. Tre zambiska tjejer fick för sig att vakten var tvungen att underhållas och efter tillräckligt många kärlekssånger inte bara drog han på munnen utan knäcktes av skratt och lyckan hos mina vänner var total.
Att komma till Stockholm och äta sin första tallrik med naturell youghurt och musli var värt mycket och för tillfället skulle jag kunna leva på det. Potatismos och falukorv till lunch var dock inte riktigt lika gott efter tre månaders risätande.
Men det känns underligt att komma hem, att tömma alla sina väskor och tvätta alla sina kläder i maskinen (okej, ska jag vara riktigt ärlig har jag inte tvättat ett enda klädesplagg eftersom min mamma har skämt bort mig totalt och gjort det åt mig), att slå på sin dator och välja musik från spotify listan, att brygga kaffe i kaffebryggaren och att ha jeans och långärmad tröja på sig utan att svettas ihjäl. Och visst är det underbart att kunna ta en skogspromenad i skogen och lyssna på tystnaden. Men, jag saknar redan den kambodjanska ostrukturen, känslan av att inte veta hur dagen ska sluta, alla plötsliga händelser som bara inträffar och alla vardags äventyr. Sverige är föralldel inte äventyrslöst men det är så strukturerat så det krävs planering för att kunna genomföra äventyr. Så är det inte i Kambodja, där händer äventyren hela tiden.
Och visst har jag redan nya planer... Flera stycken till och med. Men först väntar Eskilstuna och Sparreholm.
Och att se våra kambodjanska vänner springa över gatan på arlanda och ha sitt första snökrig var underbart fantastiskt roligt. Att vandra till drottningholm tillsammans med ett gäng glada kambodjaner och zambier, utvecklades till något underbart roligt. Tre zambiska tjejer fick för sig att vakten var tvungen att underhållas och efter tillräckligt många kärlekssånger inte bara drog han på munnen utan knäcktes av skratt och lyckan hos mina vänner var total.
Att komma till Stockholm och äta sin första tallrik med naturell youghurt och musli var värt mycket och för tillfället skulle jag kunna leva på det. Potatismos och falukorv till lunch var dock inte riktigt lika gott efter tre månaders risätande.
Men det känns underligt att komma hem, att tömma alla sina väskor och tvätta alla sina kläder i maskinen (okej, ska jag vara riktigt ärlig har jag inte tvättat ett enda klädesplagg eftersom min mamma har skämt bort mig totalt och gjort det åt mig), att slå på sin dator och välja musik från spotify listan, att brygga kaffe i kaffebryggaren och att ha jeans och långärmad tröja på sig utan att svettas ihjäl. Och visst är det underbart att kunna ta en skogspromenad i skogen och lyssna på tystnaden. Men, jag saknar redan den kambodjanska ostrukturen, känslan av att inte veta hur dagen ska sluta, alla plötsliga händelser som bara inträffar och alla vardags äventyr. Sverige är föralldel inte äventyrslöst men det är så strukturerat så det krävs planering för att kunna genomföra äventyr. Så är det inte i Kambodja, där händer äventyren hela tiden.
Och visst har jag redan nya planer... Flera stycken till och med. Men först väntar Eskilstuna och Sparreholm.
Kommentarer
Trackback
