Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Åker imorgon iväg på mitt första scoutläger på fyra år och ändå är känslan att det här är något som händer jämt. Vet precis vad jag ska lägga ner i ryggsäcken, vad som är nödvändigt och vad som är roliga detaljer som kan komma till användning. Visst har packningen förändrats lite sedan 1993 när jag åkte till Västra Hult på mitt första scoutläger. Då hade jag låtit mamma packa ner en halsduk och tänkt att den ska jag INTE använda, idag är halsduken något av det viktigaste i packningen och det plagg som kommer användas mest, på dagen när solen skiner, på kvällen när myggen kommer, på natten när jag fryser om huvudet. -93 hade jag heller aldrig funderat över vädret, idag tittar jag ut och suckar varje gång det kommer en ny regnskur, det kommer bli blött, fuktigt och kroppen kommer inte få någon brunare nyans.

-93 var det viktigaste inför lägret att kniven var med och att godiset var inköpt. Vet att jag stod länge, länge på ICA menyn och funderade över vilken påse som skulle få följa med. Har till och med för mig att det blev en grön lördagsgodispåse, Dennis kanske den hette? och en påse Ahlgrens bilar. Varför i all världen minns man sådant? Idag var jag tvungen att ta en tur till Willys för att handla frukt och kom, i kassan på att godis kanske man ska ha med sig något? Blev lite choklad, det var närmast.

Sjuåriga jag och en 23 årig jag prioriterar lite olika... Känns skönt att veta att de sexton år däremellan har haft en utvecklande effekt på mig. Då var jag den, inte nervösa men förväntansfulla lilla nyingen som skulle med på sitt första läger, nu är jag den där ledaren som ska ha koll på allt. Som har suttit med och planerat lägret. Som vet vad som kommer hända innan det händer. Som har sett till att förbandslådan är packad och föräldrarna känner sig trygga. Den där som räknat på platser i bilar och funderat över surrgarn. Då var jag den där som trodde att ett läger bara blev, nu är jag den där som inser att läger aldrig bara blir...

Och visst är det så att den sjuåriga Hanne säkert njöt mer innan lägret men dagens jag är jag övertygad om kommer njuta mer när det är över och genomfört, fast kvällarna ser jag fram mot också och de tidiga morgnarna när jag får vara uppe, elda och njuta av lugnet.

Oj, jag börjar visst bli gammal. Vuxen heter det visst. (Tur jag ska till Gotland efter lägret, vara vild, galen och ansvarslös).