Ny adress
Det rann frihet i min kropp istället för blod
Önskelista
Min önskelista ser något annorlunda ut i år...
Önskelista julen 2009
Ett uv- filter.
Ett batteri.
En adoptionsförälder till min bokhylla. (Skänkes bort mot avhämtning i Nybro, el Jönköping, papper från brottsregistret bör kunna uppvisas.)
Ett kärleksfullt hem åt mina böcker.
Tid till en resa till Nybro.
En skadefri fjällresa.
Ett midsommarfirande på Gotland 2010.
Underbara ungar.
Och att jag aldrig får frågan som kommer dela mig i två.
En lägenhet i stan, såsmånigom.
Hoppas även ni får en trevlig jul!
Alltid dessa ekonomiska spörsmål
Som en vän sa till mig för lite sen, ett liv utan pengar är ett liv fullt av otippade sociala sammanhang. Nu åker jag till Göteborg och umgås med dem jag tycker om.
Blogg tips!
Långt bort men nära, bloggen där två kulturer möts i en värld! Helt klart värt ett besök...
Hum...
Samma ner
Dessutom är det inte snö i fjällen än, jag ska åka skidor om en månad. Eller som mina söta, energiska scouter upplyste mig om igår, bara 28 dagar kvar till julafton, 17 skoldagar. Jag ska åka skidor!
Och så läste jag Bob igår, han har en del klocka ord som att när vi lägger oss ner, lägger vi oss mot samma ner. Tål att funderas över. Nu ska jag åka till friskis och träna, först nu har mina vänner insett att jag tränar jämt bara för att jag är ledig och de märker att jag tränar. Hum, det var bättre förr när jag kunde hålla det hemlight och folk trodde att jag tränade som det är accepterat att träna, tre dagar i veckan. Men att göra saker normalt är inte min grej, jag gör antingen eller. Antingen tränar jag inte alls eller tränar jag fem pass i veckan. Nu måste jag träna in vårens pass också.
Ikväll är det afterwork och idol som gäller, imorgon är det julbasar. Jag ska snurra chokladhjul, sälja glögg och vara allmänt scout-trevlig. Jag kan vara sjukt trevlig när jag har min scoutskjorta på mig. trevligare än annars.
Men jag är inte bitter. Bitter över att det nästan-regnar idag också. Så här kan jag inte hålla på nu åker jag!
Trevlig helg mina vänner!
PS: Funderar över att starta nya bloggen snart, ska bara komma på vilken portal som är lämpligast och vad den ska heta.
S.O.S
Kanske behöver jag inte tala om att denna blogg håller på att spela ut sitt syfte. Jag har dock storartade planer för mitt framtida bloggande. JAg ska starta en ny, snart. Med en inriktning. Med ett syfte, en typ seriösblogg. Just nu har jag nämligen ingen lust att skriva här så jag gör inte det, som ni märker. Det kan bero på att jag är inne i djupa, bittra och melankoliska tankar samtidigt som jag spritter av liv och förväntan. Försök skriva om det ni. Ingen höst sedan urminnes tider har jag skrivit så här lite. Överhuvudtaget. Men jag kommer skriva igen, snart.
Black sunday afternoon
Dessutom fick jag en kopplimang idag på stan, killen gick förbi, backade, tittade och sa: Du var då en ovanlig en, ovanligt söt flicka.
Det tackar man för svarade jag.
(Och ja, han var kanske inte helt nykter, men ändå liksom).
Måndag!
Likt en tickande bomb
Med två arbetsdagar kvar känner jag att oj, vilket beslut jag har tagit. I ett Sverige med den högsta arbetslösheten på årtionden väljer jag att säga upp mig från ett fast jobb, lämna den vackraste pojken på jorden och åka på äventyr. Alla som känner mig säger dock att jag gör rätt, eller snarare att jag gör vad jag måste göra. Men ändå, lite knäpp är jag nog. Vad händer efter att juni är slut?
Mina vänner stöttar mig som sagt och varje gång jag uttalar ett tvekande ord säger de: Men, Hanne hur kulle du kännt om du inte hade gjort så här? Sant svarar jag och känner en sådan grym ödmjukhet inför mina vänners pushningar. Mitt hjärta fylls av värme och kärlek och jag känner att det ligger insytt i min kropp likt en tickande bomb som snart kommer explodera. Explodera av kärlek till alla jag tycker om.
när övergår behovet i beroende?
Nya planer!
Annars har jag varit i Stockholm och träffat människorna som kommer vara en del av mitt liv det närmsta året. Gott, de var trevliga. NU är jag inte bara trött utan helt slut. Sova verkar som det bästa som kan hända.
En spruta med kemikalier, tack!
JAg har en teori, en teori som bygger på att den nya influensan aldrig kommer lamslå Sverige, eller världen. Att den inte är farligare än någon annan influensa vet vi redan dock sägs det ju att den ska vara mer smittsam. Min teori går ut på att det egentligen inte skulle behövas någon vaccination men att Sveriges landsting nu har köpt in vaccin för åtskilliga miljoner och att gå ut till folket och säga, oj vi gjorde en felbedömning har ju aldrig legat i politikers, höga ämbetsmän eller andra viktiga personers intresse. Dessutom får hyfsat många härliga biverkningar... Min nästa teori är att biverkningarna kommer kosta staten mer i slutändan än vad anmälda influensapatienter kommer göra.
Så nu kanske ni tänker att sådär skriver hon bara för att hon inte tänker ta vaccinet och ska ursäkta sig själv men där tar ni miste. Så skriver jag mer för att jag ska den där sprutan imorgon och hoppas på att jag kan röra armen på torsdag. Jag vill inte, jag är skeptisk men jag fick frågan: Bangar du? Jag bangar aldrig!
Imorgon ska vaccinet tas. Punkt slut. Dessutom tänker jag att jag ändå ska spruta min kropp så full med kemikalier innan året är slut så varför inte en extra spruta. Och tänk om jag inte tar den och min teori visar sig vara fel och jag ligger klubbad i sjuksängen när flyget åker i januari? Då skulle jag gråta. Jag lovar.
Tre år senare förstår jag också
Man får bland annat veta följande: Att innan en människa blir vuxen genomgår hon olika stadier och alla dessa stadier är nödvändiga för hennes utveckling. Vad jag inte höll med om då, var att en 11-12 åring genomgick en frigörelse från sina föräldrar och istället gick in i ett stadie där kamratskapen var betydligt viktigare. Jag menade att föräldrarna fortfarande vid tolvårs ålder spelade en avgörande och mycket viktig roll för barnet, vilket de givetvis gör. Men jag menade att vid tolvår är det också avgörande för barnet vad föräldrarna gör och säger. Vad jag inte förstod var hur viktig ändå kamratskapen blir och hur avgörande kamraternas åsikter, beteende och uppförande är för barnet. Det insåg jag först idag, på scouterna.
Ni vet vi hade bjudit in grannkåren på vår scoutträff för att visa våra scouter och deras scouter att det finns andra kårer. Våra scouter var sex stycken till antalet, deras scouter var 40 kanske. Detta ledde till att våra scouter delades in i grupper där de ibland var ensamma från vår kår, något som inte var jättepopulärt men med lite pepping om att de skulle ta ledarrollen och visa de andra i gruppen runt verkade det ändå fungera. MEN.
När jag stod där och väntade på att en grupp med scouter skulle komma till mig slog blixten ner i hjärnan och jag insåg. Det är ju så här det är, det är ju det här utvecklingspsykologin försökte förklara för mig för snart tre år sen. Utan gruppen, utan sina kompisar är tolvåringen osäker och förvirrad. En tolvåring är ju mitt uppe i processen att hitta sin roll och identitet och det gör man ju genom sina vänner. Givetvis måste föräldrarna fortfarande finnas där men kanske har de gett grunden till tolvåringen och barnet är nu redo att söka sin egen identitet, det frigör sig. Och den fasen varar, enligt mina böcker till 20 års åldern, vilket skulle stämma bra överens med de diskussioner jag har haft med vänner senaste tiden om utvecklingen och mognaden en människa genomgår efter att hon lämnat tonåren.
En mognad som går hand i hand med livserfarenhet och tryggheten i sina vänner, att man har funnit sin roll i gruppen och sin identitet.
Ja, ville bara upplysa er om min nyvunna erfarenheter och för er som undrar kallas fasen mellan 20 och 40 för närhet och isoleringsfasen. Klura på den...
