Flyr? Vem? Jag?
En allmännyttig föreståelse av ironi på djupet
Djuphet och ironi har varit ämnen på systerysterns respektive primusinterpares bloggar den senaste veckan och då jag anser både ironi och en djup diskussion för att vara grundingredienserna i en bra dag kunde jag gärna inte låta detta gyllene tillfälle flyga mig förbi och strunta i att koppla ihop dem och skriva ett eget inlägg. Primusinterpares menar att ironi är ett sätt att skydda oss själva från djupet och systerystern menar att hon inget hellre vill än att vara lite djup. Om man dessutom lägger till artikeln som jag läste i metro förra året som handlade om olika generationer och där vi 80-talister klassades som den generationen med mest ångest men samtidigt den som tyckte det var viktigast att självförverkliga oss själva kan man då konstaterar följande:
Ironi handlar om att undvika djupet samtidigt som de allra flesta av oss vill ha djup. Dock inte på det verklighetsnära jobbet eller med personen vi träffar i affären, vi vill ha djup med vissa utvalda människor i vissa utvalda sammanhang. Och där kommer vår underbara älskade ironi in, för att undvika djuphet när någon vill vara djup men jag själv inte har lust lägger jag in ett stänk av ironi. För att slippa plocka upp den djupa tråden som blev utslängd till mig. MEN. Detta är bara halva sanningen, för nog älskar jag djuphet i grunden och skulle kunna gå runt och vara djup jämt och framförallt med människor jag möter plötsligt och utan att känna dem. Men när jag ger mig in i sådana diskussioner med, för mig tidigare okända människor måste jag kunna ta till ironin som en utväg om diskussionen börjar urarta, ta fel vändning eller av någon anledning måste avslutas. Dessutom hjälper ironin mig även i andra djupa diskussioner, grejen med djupa diskussioner är ju ändå att jag tar verkligheten, mig själv, dig och ämnet på yttersta allvar och närheten till melankoli, bitterhet, allvaret är slående. Ja, nog är det så att rätt om man saknar djupa diskussioner när man inte får dem kan det också bli för mycket av det goda, kanske speciellt om man ska tro på metros artikel om vårt årtiondes benägenhet till depression. En djup diskussion försätter mig alltsom oftast i en sinnesstämning som är mer fundersam än glad och positiv och det kan ju vara bra men när man som jag har sin positiva attityd i botten blir det en ojämn fördelning som måste vägas upp. Steget från djuphet till ett vanligt skämt är i många fall alltför stort och alltså måste jag skämta på ett sätt som fortsätter att visa att jag inte är alltigenom blond utan att några hjärnceller finns kvar och ironin är min räddning.
Att jag sedan dömer folk efter förståelsen av ironi och förmågan till djupa samtal och diskussioner kanske gör mig till en dålig människa mer än det är en rättvis bedömning. Det kan ju faktiskt vara så att de bara inte är på humör, något som visserligen är oförståeligt för mig men normalt för de flesta.
Och vad blev det här om inte ett inlägg på ett djupare plan om ironi och ni känner själva när ironin uteblir blir djupheten, melankolin och fundersamheten större. Kan vara bra men ännu bättre kunde ha varit att fått er att skratta under tiden ni läste och detta med hjälp av lite ironi, så länge leve ironin och djupheten, sida vid sida som i symbios.
Tecken som kommer och går
Yeah right, fler girls bland hantlarna!
I helgen ska jag vara osynlig och dricka vin, som jag har längtat efter detta vin, imorgon ska jag besöka systemet och inhandla en lagom dyr flaska med gott, härligt vin. Sen ska jag dricka upp det. Bara för att jag kan, jag vill och jag är sugen.
Dessutom har jag ingen röd tråd i detta inlägget men måste tillägga att ändå är det konstigt att man syns utan att veta det, som på gymet. Tänk att folk funderar på varför jag är där så kontinuerligt? Funderar så mycket att flera stycken den senaste tiden har varit tvungna att fråga om jag a) tävlar, b) rehabar c) spelar fotboll och kompletterar med gym... Nej, svara jag, jag bara gör det för att jag tycker det är kul, jag har inget mål med träningen och tränar inget annat mer än lite gympa mellan varven. Äh, nähej svarar den frågande och tycker jag verkar lite konstig. Men hallå? hur många killar gör som jag? Är det någon som någonsin frågar dem varför de springer på gymet titt som tätt? Vakna upp det är 2009 nu! Tjejerna har intagit hantlar och kablar! Dessutom funderar jag på att springa göteborgsvarvet.
snälla någon?
som om att blomman på ängen ville vissna egentligen
Förövrigt måste jag bara meddela att jag tackade nej till två chanser att dansa igår. Okej, det kanske inte var dansen i sig som lockade, det kanske var ett dansgolv med glada människor. Men jag åkte hem och kröp ner i min säng, ett smart beslut då jag inte var hemma alltför tidigt ändå och som sagt ska ägna dagen åt jobb, precis som morgondagen, dagen efter det, dagen efter det och dagen efter det. ( Det mest positiva med att åka hem i tid var ändå att jag fick hjälpa busschauffören att vända på vändplan innan jag i mörkret traskade hem, ibland är jag lättroad).
Jag behöver en grå dag i mitt liv, ni vet en sådan där som säger, gråa dagar skyndar aldrig på. Men sådana är jag rädd för och undviker effektivt.
Vi gör det i skogen
Jag har spotify! Och jag har fått vara scout hela dagen. Livet är fantastiskt ibland.
Dessutom fann jag mig själv sittande på parkbänken och samtala med mig själv.
En stund senare fann jag mig själv med en groda utanför dörren...
Dessutom är jag positivt tveksam till scoutrörelsens sätt att värva nya medlemmar och ta bort töntstämpeln. Eller vad säger ni om en penna där det står: Vi gör det i skogen? Givetvis med scoutmärket bredvid. HUr tänkte de då? smart eller inte det är frågan.
Rysk kärlek gör inte alltid gott
Så fick jag för mig att titta på Doktor Zijvago, en mycket bra serie som utspelar sig under rysk revolution. Grym helt enkelt. Och plötslig hoppar jag till när konstiga ljud höres utanför fönstret. Tänk att det behövdes ett drama för att få mina känslor att återvända...
Kan det bero på att jag vet att sanningshalten var högre? Eller att den på ett trovärdigt sätt tog upp människors elakheter? Eller är det en kombination av alla svarta och mörka böcker, filmer och serier jag sett senaste tiden? Är det kanske dags att övergå till komedier? Att läsa feel-good romaner och låtsas att världen är rosenskimrande?
Ibland behöver man det. Helst efter Zivjago. Och Teratologen. Och allt annat mörkt.
Imorgon är det scout. Scout gör mig glad. Scout är rosenskimrande.
Har du råd att säga nej?
Vad händer? Kanske ska jag ta min nyinköpta halv-flanell-rutiga-skjorta som är helt rätt och flyga till Berlin? Har hört att Berlin är staden där allt av vikt händer. Att Berlin är staden man ska åka till sjäv och bara vara kulturell. Berlin, borde man inte kunna åka dit under en lång helg? Om jag tar ledigt en torsdag och är borta till söndag? Berlin, kanske om två veckor?
Kanske har jag fått en fix idé, kanske behöver jag bara nya äventyr, men Berlin lockar. Någon som vill med?
(Tusen spänn tur och retur med nattåtget från Jönköping)
Vad vore livet utan helg?
Måste även meddela hur mycket jag älskar detta osvenska beteende att prata med främlingar och det hädner hela tiden för tillfället. I dag kom en tjej fram till mig medan vi väntade på bussen och tio minuter senare hade hon lovat att jag skulle få låna hennes bil. Är det inte underbart? Hon verkade dessutom helt normal, blev inte diagnosstämplad av mig och hade intressanta tankar. Att vi dessutom är anställda av samma företag, är nästan lika gamla, har samma busstider och gillar att träna båda två gjorde väl att samtalet kunde flyta på utan problem. Blir glad av sådant.
Fick ett samtal av min vän häromdagen, han meddelade att nya tag i Norge frågan var ett måste och mina funderingar på att Jönköping i vinter ändå kanske skulle fungera, var det dummaste han någonsin hört.
Dessutom uteblir skrivarlusten. Oavsett mitt dagshumör.
I dag är jag på topp, igen. Kanske mest för att helgen är här, biljetterna bokade, träningen avklarad och min lön i september kommer bli kul. Imorgon åker jag till Halmstad, frågan är bara träning först eller inte?
