veckoplanering
Så sitter jag åter hemma i min soffa som jag antingen ska sälja eller bli gammal i. Min väska efter trippen till familjen är uppackad och återpackad. Imorgon tar jag bussen till jobbet och med jobbet tåget till Göteborg. Där sägs det att jag ska jobba på dagarna och träffa trevliga människor på kvällarna. På fredag är jag tillbaka för att fortsätta jobba hela helgen. Vad jag försöker säga är att denna veckan kommer det vara glest mellan inläggen men jag lovar att ta igen detta en annan gång. I Januari kanske.
Måste avsluta med ett citat från Johan Palm i Idol, mycket smart har jag inte hört honom säga men i fredags kläckte han en sanning: Man ska aldrig överskatta folks förmåga att förstå ironi. Håller på denna punkt med honom, men det är svårt att inte överskatta den förmågan hos folk.
kram mina vänner
Och så var det dags för Schweizarna att tycka till igen
Artikeln handlade om dagens två folkomröstningar i Schweiz, att det är folkomröstning i det lilla centraleuropeiska landet
hör ju visserligen inte till ovanligheterna men denna gång ska de rösta om något som går att diskutera, diskuter och diskutera och ändå kommer den ena människan aldrig förstå hur den andra tänker.Den ena folkomröstningen handlar om huruvida landet ska legalisera hampaodling för eget bruk och cannabisrökning. En fråga som jag för några år sedan hade svarat tvärt nej på, men så gick jag den där utbildningen i Blekinge och fick ämnet satt i ett vidare perspektiv. Fortfarande är jag mot legaliseringen av cannabis, detta beror dock endast på en sak, nämligen att två droger alltid är värre än en. Men ställer man cannabisen mot alkoholen är det svårt att säga varför den ena är legal medan den andra är olaglig.
En person som dricker alkohol har en tendens att bli agressiv, otrevlig och hotfull mot sina medmänniskor. En person som röker cannabis har en tendens att bli lugn, något disträ men absolut inte otrevlig. Om vi på prov bytte cannabis mot alkoholen skulle de drogrelaterade kostnaderna för samhället minska drastiskt. Kan man gradera droger så är cannabis en betydligt bättre drog än alkohol.
Men det är ju också detta som är problemet, aldrig kommer vi att kunna byta ut alkoholen mot cannabisen, en legalisering av cannabis skulle istället innebära två lättåtkomliga och fullt lagliga droger på marknaden. Snart skulle våra femtonåringar testa cannabis första gången på samma sätt som de idag testar cigaretter och alkohol. Nog vet jag att cannabis idag är vanligt men att legalisera handlar om att samhället acceptera den och det kommer det aldrig komma något gott ur. Dessutom kommer beslutet gälla för mycket lång tid framöver, att legalisera en drog är betydligt enklare än att dra tillbaka beslutet och göra den olaglig igen.
Den andra folkomröstningen i Schweiz handlade om ifall det ska bli lagligt att ge heroinmissbrukare heroin ifall de misslyckas med sin metadonbehandling. Antagligen är jag för lite insatt för jag förstår inte vad man från samhällets sida vill vinna och jag har mycket svårt att tro att det den schweiziska regeringen vill handla utifrån den enskilda missbrukarens bästa. Men min grundtes står stenhårt fast, ju färre droger desto bättre.
Kvalitetstid
I eftermiddag ska jag fika med min yngsta lillasyster, på hennes begäran ska vi ha kvalitetstid. Bara vi två.
I kväll ska jag ut och dansa med min andra lillasyster, ett gemensamt beslut som vi tog för flera veckor sedan.
I onsdags hade jag mammatid. På mammas begäran avsatte jag onsdagseftermiddagen till att umgås med henne.
Jag förstår dem, vem vet när jag dyker upp nästa gång? Sist jag var hemma för att umgås med min familj var trots allt i juni, då såg det ut så här:
Nu så är det jul igen, jultomten myser
En månad kvar... Ja, ni vet alla till vad.
Jag har inte köpt någon än, mormor har nog som vanligt köpt alla.
Försökte att dra ner på dem i år. Blev totalt nedröstad.
Får försöka igen nästa år, antar jag.
Mamma har bett mig om en önskelista och jag funderar och funderar. Vad vill jag egentligen ha? Nu på morgonen tog jag så äntligen tag i listan och skrev den. Mamma kommer sucka och be mig skriva om den. Den är inte så lång så jag kan dela med mig av den:
En bil (gärna röd och startpålitlig)
En Digitalsystemkamera (Köp dock inte detta då jag inte litar på ert omdöme i frågan)
Biljett till Svensson Svensson i Kalmar i Sommar (eller två så jag kan bjuda med mig någon, alternativt kan jag få detta i födelsedagspresent)
Pocketböcker (Fråga om en speciallista)
En vattenkokare
Varma, stickade sockor
Som sagt min mor kommer sucka och jag kan förstå henne. Men som en kompis uttryckte det för några veckor sedan: Hanne, du är en dålig dotter. Antar att det ligger en viss sanningshalt i påståendet.
Men varför alla dessa onödiga prylar? Jag vet att jag kommer flytta igen och då kommer jag ändå bara slänga dem. Pocketböcker är bra, dem kan man ge bort när de är utlästa. En vattenkokare behöver jag då min har gått sönder, En bil vore bra då jag bor på landet och en digitalsystem kamera är bara onödigt lyx men så otroligt roligt. 
De stickade sockorna kan man aldrig få för många av precis som Dumebledore påpekar i Harry Potter.
Det här inlägget är flummigt men kostar inget extra och tar inget utrymme i skåp, lådor eller flyttkartonger.
Inte som jag förväntat mig
Jag minns skolans brandövningar som något roligt. Speciellt ett när en klasskompis tryckte på brandlarmet, brandmännen kom och vi fick ett långt avbrott i en tråkig franskalektion.
Jag minns sommarens brandövningar på jobbet, lite spännande var det att själv få tända på lite papper så brandlarmet startades och sedan stänga av det när kidsen var ute.
Det var därför inte utan att jag var lite besviken när jag sent igår kväll tog bussen hem och den började brinna en kilometer innan jag skulle hoppa av. Spänningen som jag längtade efter fanns inte. Under flera hållplatser gick bussen knackigt, något var fel det förstod vi allihop men chauffören kämpade på och försökte få ekipaget vidare. Tillslut började det faktiskt att lukta bränt och chauffören insåg att det var dags att stanna bussen. Hon klev ut från sitt säte och sa: Jag tror vi måste gå ur bussen.
Med tanke på bussens längd och antalet passagerare fanns det inte en chans att alla ens hörde vad hon sa, själv blev jag bara trött och tänkte att jag kan väl sitta kvar till det kommer en ny buss. Men så sa en annan passagerare: Jag tror det brinner.
Sakta började en ström av passagerare röra sig mot dörrarna och till trottoaren, där chauffören redan stod. Sakta började vi inse att bussen faktiskt brann. Sakta började vi konstatera att den nog inte skulle övertändas eller explodera. Sakta började vi gå mot våra mål.
Själv var jag trött och först lite sur eftersom jag inte hade några vinterskor och snön täckte marken, jag skulle missa anslutningsbussen och vara tvungen att vänta en halvtimme. Men surheten gick över medan fötterna blev varma av promenaden och jag kom fram lagom för att höra en annan väntande bussåkare klaga över att förra bussen inte kommit. Alltså hade jag fått en promenad och bara missat bussen som själv missat tidtabellen.
Ockupera mera!
För några månader sedan letade jag febrilt efter en bostad, jag fick rådet att köpa en lägenhet. Jag skrattade åt förslaget som om det vore ett skämt. Förslagsgivaren tittade lite frågande på mig och jag fick hosta bort skrattet och låta allvaret ta över. Visst insåg jag redan då att en bostadrättslägenhet skulle vara betydligt mer fördelaktigt för mig och dessutom antagligen lättare att få tag i än en hyresrätt. Men för mig som för många andra är detta en utopi, en dröm som kanske blir verklighet om tio år.
Jag har inga föräldrar som kan hjälpa mig ekonomiskt, jag har studieskulder som kommer ta mig 25 år att betala och då, i bostadssökandets tid, hade jag inget fast jobb, vilken bank skulle tänka sig att ge mig ett lån? Förresten ville jag inte ta ett lån, det var aldrig aktuellt. Och jag är ganska vanlig. Jag är som många andra ungdomar som har en önskan om att få tag i en bostad men bostadsbristen är ett faktum och väldigt många ungdomar får bo kvar hemma, tacka nej till både jobb och studier på grund av svårigheterna att få tag i en bostad.
Det första jag blev tillfrågad när jag var på anställningsintervju i Jönköping, var: Hur tänker du lösa botadsfrågan? Jag visste att frågan skulle komma och hade därför funderat ut ett svar, annars hade jag kunnat antagligen inte fått jobbet. MIn bostadsfråga löste sig på bästa sätt men alla får inte samma erbjudande. Alla får inte samma chans, för många är ständiga andrahandskontrakt ett faktum.
För en tid sedan ockuperade ett trettiotal personer ett gammalt församligshus i Göteborg, de ville starta en diskussion, en diskussion om bostasbristen. Det kommunala bostadsbolaget, Poseidon, som äger det ockuperade huset vill riva det och bygga nytt. Ockupanterna menar att huset går att använda i befintligt skick, det skulle redan nu kunna användas som bostad åt flera studenter eller ungdomar. Människor som behöver bostäder. Människor som måste ha bostad för att komma ut på arbetsmarknanden.
Men ockupationen verkar sluta som vanligt, polisen kör ut ockupanterna och Poseidon polisanmäler dem. Att huset stått tomt i fem år ger inte några ockupanter rätten att ta det i besittning, klart de ska ha sitt straff. Kanske minns inte ledningen i bostadsbolaget sina egna ungdomsstrider, kanske minns de inte känslan av en egen bostad. Kanske är den känslan alldeles för självklar för gubbarna i ledningen. Eller så vill de inte minnas, vill de inte förstå och tyvärr har de lagen på sin sida.
Men jag pratade med en av ockupanterna tidigare idag och vet att de inte tänker ge upp, de kommer fortsätta och jag hoppas verkligen att de orkar fortsätta till diskussionen är öppnad.
Vänner som ifrågasätter
Hela dagen har jag gått och funderat och funderat, men inte har jag blivit klokare för det. Mina vänner är bra när jag funderar men inte blev jag klokare av dem heller idag... Mina vänner ifrågasätter mina beslut. De som ju liksom bara ska nicka och hålla med mig, alltid tycka som jag.
Nej, det är sant. Hade aldrig stått ut med vänner som bara nickar och håller med. Jag umgås med människor som öppnar en diskussion med mig och ifrågasätter mig. Det är bra, antar jag. Men jobbigt ibland. Som vännen jag precis haft messkontakt med och som ifrågasatte ett beslut jag tagit.
Vännen: Tror på att våga i livet ;-)
Mitt svar: Ja men då måste man tänka på att jag trots allt är torr och tråkig ;-)
Vännen: Då är det ditt val. Ansvaret är ditt min vän ;-)
Mitt svar: Jag vet. Tänk vad skönt om ngn annan kunde ha ansvaret över mitt liv...
Vännen: Då lär du dig inte att leva det på ditt sätt. På gott och ont...
Sanna ord. När jag läser dem så här inser jag att mina vänner är smarta. Ska klura lite till på orden och kanske komma på något vettigt.
Jasså, ni undrar vad allt det här handlar om? Egentligen ingen stor grej, men en grej som öppnade en diskussion som blev mycket intressant och reflekterande.
Vad är väl en helg i Karlshamn..?
Klockan 22.30 igår kväll satte jag nyckeln i låset till min ytterdörren, öppnade och steg återigen in i min lilla stuga. Trött, nöjd och glad var jag efter helgens äventyr i Karlshamn som inte började så bra men utvecklade sig och blev till den roligaste helgen jag har haft på länge.
I fredagskväll satte jag mig på tåget till Älmhult där en kompis skulle hämta upp mig, men kompisen fick förhinder (riktiga, godtagbara förhinder) verkligen tråkigt men det är sånt som händer. Hur tar man sig mellan älmhult och karlshamn en fredagkväll? Inga större problem, tack vare snälla busschaufförer som stoppade bussar mitt på vägen i Olofström och tvärade in framför Karlshamns bussen så jag skulle hinna med. Förvånad blev jag faktiskt när vi rullade genom Olofström, Jämshög och alla andra byhålor. NI vet känslan när man har varit borta någonstans och närmar sig hemma, då sipprar en varm och trygg känsla genom hela kroppen, nu är jag hemma tänker man. Hittills är det bara min uppväxtstad som har framkallat dessa känslor hos mig men nu insåg jag att även södra Blekinge lyckades med detta. Jag fick helt enkelt känslan av att komma hem.
I Karlshamn blev jag uppmött av min vän och vi gick hem till henne för att prata lite skit, trots allt hade vi ju inte träffats
sedan skolan slutade i juni. Många saker fanns det att dryfta men tillsslut somnade vi och vaknade i lördags med förvissningen om att det var stan som gällde. Ni vet, det finns två städer som är trevligare än alla andra städer att shoppa i, den ena staden är Kalmar och den andra är Karlshamn så det gäller att passa på. Så mycket shoppande blev det dock inte men efter lite strosande och en fika var både jag och min vän mycket nöjda. Vi återvände till vännens lägenhet för att förbereda oss för kvällens utgång. I Karshamn finns det ett ställe att gå ut på och det var vårt mål för kvällen. Efter en otroligt trevlig förfest begav vi oss ut och hade underbart roligt. Ofta är förfesten kvällens höjdpunkt men inte i lördags, dansgolvet var platsen där allt hände och vi dansade till vakterna körde ut oss. Söndagen innebar sovmorgon, klockan slog nästan fyra innan vi somnade så vi tillät oss att sova bort halva förmiddagen, efter en titt på reprisen av idol skjutsade sedan vännen mig till Älmhult och efter en tur på Ikea var det dags att säga hej då för denna gång och helgen var slut. Nu väntar en 55 timmars jobb vecka som jag kommer le mig igenom tack vare en underbar helg.
Det kommer mera
Ha en underbar dag!
Etiken och Diskmedlet
Att stormarknader kastar överbliven mat är något som sedan länge är känt, att stormaknader i exempelvis England häller schampo över soporna efter att ha kastat maten är också bekräftat. Allt för att hålla människor borta som kan tänkas vilja komma åt maten, maten som är fullt ätbar. Att stormarknader i Sverige gör precis likadant som sina kollegor i England är föga förvånande men att de går ett steg längre är skrämmande. Fast klart att hälla diskmedel på maten måste vara ett effektivt sätt att håll ovälkomna gäster borta. Lidl i Solna är det som gjort sig skyldiga till detta brott och givetvis finns det svar på tal varför de beter sig så. De vill inte ha soporna utspridda på marken när de kommer på morgonen.
Okej, tänker jag. Vi vet alla att det finns människor i vårt samhälle som inte har någonstans att bo, någoting att äta eller någon fast inkomst. Vi vet att det finns människor som lägger sina pengar på andra saker än mat eftersom de är fast i något 
som sedan länge ligger utanför deras kontroll. Vi vet också att tonvis med mat varje år slängs medan den fortfarande är helt duglig att äta. En naturlig följd av dessa två komponenter är givetvis att människorna utan mat dras till maten som andra människor aldrig kommer att äta upp. Men människorna som har kastat maten tycker det är obehagligt att veta att det finns människor som rotar i deras sopor så dessa människor skriver en lag som säger att det är olagligt att att rota i soporna. Soporna är kastarens egendom. att soporna är oönskade ger inte någon annan rätten att ta hand om dem. Vill inte människorna som har mat på bordet varje dag ha maten ska inte heller människorna utan mat få maten. För att hålla människorna borta är alla medel tillåtna.
Själv gillar jag inte att något stjäl min cykel så jag ska instalera en bomb på den som måste kopplas ur innan cykeln används. Haha, de kan gott cykeltjuven ha.
Men Lidl i Solna har såklart hittat en annan lösning på problemet nu när tidningarna kommit på att de brukar hälla diskmedel på sina sopor, de har skaffat ett lås till soporna. Alternativet att faktiskt sortera ut den ätliga maten och ställa den i en påsen bredvid sopcontainern var nog aldrig ett alternativ, då hade de ju varit tvungna att inse den obekväma sanningen att det faktiskt finns människor som är i behov av mat men inte har råd att köpa den. Även i Sverige. Dessutom hade det varit oetiskt, oetiskt att låta människor äta sopor. Helt klart bättre att låta dessa människor svälta. Jag kan visserligen tänka att om det är av med människorna vi vill bli så finns det betydligt effektivare alternativ.
Behöver jag tillägga att jag plötsligt är ännu säkrare över att min bojkott av Lidl är helt rätt?
Orimligt stor andel stolpskott
Konferenslokalen som jag skulle till hade jag aldrig varit i innan så när jag ringde och anmälde mig frågade jag givetvis vilken buss jag skulle ta och fick då veta att det gick en buss som var framme en minut innan utbildningen skulle börja och att jag skulle hinna om jag åkte med den. Jag som alltid vill vara i god tid tackade för upplysningen och steg igår morgon på den tidigare nämnda bussen. Efter mig steg två tjejer i min ålder på och då de frågade om busschauffören kunde meddela när de skulle gå av och hållplatsen de skulle till var samma som jag skulle till tänkte jag att vi skulle på samma ställe. Mina misstankar blev snart bekräftade. Efter de två tjejerna steg en medelåldersdam på, eller hon stod i dörröppningen och diskuterade med chauffören om bussen verkligen var den rätta. Busschauffören fösökte tålmodigt förklara för henne att bussen stannade vid hållplatsen hon ville till. Damen nöjde sig inte med svaret utan förklarade att hon skulle till en lokal som hette så och så och att en utbildning skulle äga rum där. Tillslut kom tog en annan passagerare hand om den virriga damen och lugnade henne med att hon visste vart hon skulle av. Bussresan tog bara en kvart och den kvarten ägnade passageren åt att lugna damen.
Själv satt jag en bit bort och försökte tänka att vissa människor blir stressade av nya miljöer, nya människor och resor med bussar som de inte riktigt vet vart de leder, det är inte deras fel. De kan vara bra människor ändå.
Till saken hör att vi skulle av vid ändstationen, något som faktiskt stod i busstidtabellen om man funderat på att läsa den. Bussen stannade på rätt ställe och den första skylten som mötte oss var logotypen till företaget som vi är anställda av. Jag börjar gå, men inser efter några steg att de andra tre som åkte med bussen och jag räknat ut skulle på samma utbildning står förvirrade kvar vid hållplatsen. Jag vänder mig om och berättade för dem om min gissning om vart vi ska ta vägen, fortfarande tänker jag att stressad av en situation kan man vara och det är säkert därför de inte ser skylten som jag ser, alternativt att de är mycket närsynta.
För de båda yngre tjejerna stämmer detta säkert, jag pratade lite grand med dem senare och de verkar vara två sunda och trevliga tjejer. Den förvirrade damen är dock anledningen till att jag undrar om inte utbildningen gjorde mig mer skada än nytta.
Utbildningen var en introduktion till arbetet som personlig assistent och utbildaren gick igenom lite olika saker som kan vara bra att veta. Efter första delen undrade damen ifråga om vi blev någonting av att gå utbildningen. Föreläsaren tittade något frågande på henne. Efter delen om tystnadsplikten var det inte en fråga som följde utan tusen. I det stora hela tyckte hon att det var helt okej att berätta detaljer för sin man hemma om hon kände ett behov av att prata. Att gå till arbetsledare såg hon däremot som att svika brukaren. Ungefär här slutade jag lyssna. Jag insåg att min vän som jag pratade med kvällen innan hade rätt när han påstod att det finns otroligt många människor som är otroligt okompetenta till att jobba med andra levande varelser. (Min vän sa snarare att människor i största allmänhet är dumma i huvudet men det kan verka lite provocerande så jag omformulerar det hela lite).
Tyvärr var det inte bara damen ifråga som jag ansåg vara ett stort anställningsfel i sällskapet, men vem är jag som har rätten att döma ut andra människor? Ändå kan jag inte låta bli att suckar över att det går så många ute i samhället utan jobb som är hundra gånger bättre lämpade för att jobba med människor än flera av dem som jag delade kurslokal med igår. Avslutningsvis konstaterar jag helt enkelt att det var en utbildning där stolpskotten duggade tätt, tätare än jag förväntat mig.
Vad vore livet utan svammel?
Nu har jag suttit här i en kvart och försökt börja skriva inlägget, min tanke från början var att det skulle handla om dagens artiklar i Metro. Artiklar som handlade om att alltfler barn under tio år tas in på sjukhusen i England på grund av alkoholförgiftning, att var tredje dag läggs ett barn in som har allvarliga skador på sina organ på grund av alkoholintag. En tioåring ska i min utopi-värld inte veta vad alkohol är än mindre dricka den. Men så nör jag började skriva visste jag inte vad jag skulle säga mer om ämnet. Vad finns det liksom att säga? Att siffrorna är frukansvärda, försök agumentera mot det.
När alkoholartikeln var svårtbloggad tänkte jag att jag istället skulle skriva en diskussionstext om företag som delar ut 
gratis reflexvästar till dagisbarn mot att deras logotyp står på barnens ryggar. Kanske förstår jag inte riktigt, men om alternativet är att barnen inte bär reflexvästar är det då inte underbart att företagen delar ut västarna oavsett om de tjänar på det eller inte? Ja, men tänk om cocacola company vill göra reklam för sin nya läsk på barnens ryggar då? Ja, då kliver förhoppningsvis dagisledningen in och sätter stopp, tanken är ju inte att reklamen ska vara riktad till barnen, tanken är att förbipasserande ska se reklamen och se vilket ansvar företaget tar i samhället. Trygg Hansa har delat ut över 300 000 västar de senaste åren och platsen måste för dem vara idealisk. Men inte heller detta ämne kunde jag skriva något längre om.
Då tänkte jag att jag skulle skriva om min diskrepans inför att jag laddar ner musik ocgh film till min dator men det kändes som att ämnet var uttjatat och att mina tankar inte skulle komma med något nytt så inte heller det kunde jag finna inspiration att skriva om.
Så vad ska jag skriva om? Ingenting, ty nu har jag lyckats få in alla mina tre ämnen i samma blogginlägg utan att egentligen skriva någonting, underbart!
Utan borta bra, hade inte hemma varit bäst
Flera människor i min närhet har idag ifrågasatt mitt behov av en egen lägenhet och jag har förklarat för dem att oavsett om jag knappt aldrig är hemma eller inte så är känslan av att sätta nyckeln i låset, öppna min dörr och ta klivet in i min lägenhet, ovärdelig. Att jag är borta hemifrån mycket gör det ännu viktigare att jag verkligen trivs när jag kommer hem. Jag måste ju känna mig hemma med en gång så jag inte är borta när jag är hemma också.
Och hemma känner jag mig, jag trivs med tystnaden som omsluter mig är ute på landet. Helgmorgnar när jag jobbar och är uppe tidigt är tystnaden påtaglig och idag var jag tvungen att stänga av min Ipod när jag gick till bussen. Musiken störde tystnaden och lugnet. Jag trivs med att ta bussen in till stan och läsa alla böcker jag vill läsa under färden. Jag trivs med att kunna gå i underställsbyxor till MIN brevlåda för att hämta MIN post. Jag älskar tanken på att min lägenhet snart ska adventpyntas, detta trots att december kommer vara den månad jag är minst hemma under detta året.
Ibland när jag kommer sent från jobbet springer jag sista biten hem, för att jag så gärna vill HEM.
När jag tänker efter är jag nog trots allt kär, kär i tanken på min lilla röda stuga och att borta är bra men hemma är trots allt bäst!
önskan om att vara något mer
Apelsiner från Israel, Kitkat från Nestlé, Mer från coca-cola company, tröjan från HM, Lidl, allt kött som inte är skjutet i skogen, torsk från Östersjön, bilen, kanske anar ni vart jag vill komma. Idag hade jag besök av en vän och vi hamnade i diskussionen vilka strider som bör väljas. Det finns så mycket här i världen som man inte borde göra. Mina ideologier och åsikter säger mig också att jag skulle vilja vara mer engagerad men när jag börjar tänka inser jag hur oändligt många saker man inte borde köpa och blir trött, hur ska man kunna undvika allt som är dåligt?
Jag skulle vilja vara den där arga, politisktkorrekta unga människan som fanns med i serien Upp till Kamp som SVT visade för något år sedan. Jag skulle vilja kunna allt och veta vilka varor jag ska handla, jag skulle alltid vilja välja ekologiska varor och undvika allt som är dåligt. Jag skulle också vilja engagera mig i Syndikalisterna som inte tror på partipolitik utan på klasspolitik. Jag skulle också vilja vara sådär rätt...
Många diskussioner har jag haft med personer som kan betydligt mer än mig om det här och allt de säger har jag inte hållit med om men många argument har jag tagit till mig och omvandlat till mina. För nog håller jag med om att inget parti i riksdagen har vunnit mitt förtroende, nog håller jag med om att riksdagens partier oftare ser till företagen än till samhällets enskilda människa. Men detta räcker inte för att jag ska kunna engagera mig i politiken.
Varför? Därför att jag skulle ätas upp av det, jag skulle bli arg, bitter och politisktkorrekt. Jag skulle bli outhärdlig att umgås med.
Alltså är det nog bäst om jag fortsätter att undvika dåliga saker i smyg och inte prata så högt om det. Att jag väljer bort kött till vardags, inte handlar på Lidl, bara köper ekologisk mjölk och ägg och endast dricker fairtrade kaffe, kommer jag fortsätta vara tyst om. Anledningen till att jag gör det är nämligen inte att ge andra dåligt samvete utan rena mitt.
Och nog måste det vara detta som är viktigast? Att vi alla reflekterar över vilken kamp vi vill kämpa i och sedan göra det som känns rätt. För nog tror jag att vi alla har våra kamper, kanske handlar de inte om vilka varor som ska köpas. Kanske handlar det om vilket teve program som ska tittas på, eller vilken uppfostran våra barn ska få. Det viktigaste är att göra det som känns rätt och engagera sig lagom mycket.
(Ni undrar varför Kitkat ska bojkottas? Jo, för att Nestlé började med modersmjölksersättning, gick ut i fattiga länder, började sälja ersättningen, sa till mammorna att amning var dåligt, mammorna trodde på storföretaget, köpte ersättningen som blandades med smutsigt vatten och barnen blev sjuka.)
Äntligen händer något nytt!
Egentligen vill jag inte skriva ett inlägg så fort efter mitt andra inlägg, men ibland gör mänskligheten mig glad.
Vaknade idag med spänning i magen, funderade en stund på varför men insåg sedan att det berodde på nattens val i USA. Med återhållsamma steg gick jag upp, satte på teven och undrade om amerikanska folket verkligen hade vågat att rösta på min favorit. Men oron övergick till glädje när jag insåg att den nya presidenten heter Obama.
Kommer ihåg för fyra år sedan vid förra valet, min besvikelse då Bush blev omvald. Kanske har amerikanarna insett och ångrat vad de gjorde den gången, precis som vi svenskar för tillfället håller på att inse vad vi gjorde den gången för två år sedan när vi röstade moderaterna till makten.
Nu hoppas jag bara att Obama kommer genomföra efterlängtade förändringar, hans uttalande att "Vi ska fånga Bin Laden!", gör mig dock lite orolig men ändå ser jag fram mot den 20 januari när det gamla vräks ut och nytt flyttar in i vita huset.
Religionen vs. Sarkasmen
Att erkänna att jag ibland fastnar framför datorn och tittar på youtube klipp, känner jag är lite pinsamt men ändå är det sant. Det finns så oändligt mycket att fastna i på sajten.
Mer än en gång är det Magnus Betner som är föremålet för mitt youtubande, bara en sådan sak som att han inte riktigt tror på nationalstaten gör att jag blir lite exalterad. En människa som har tänkt till.
Som ni kanske gissar har jag återigen sett en del klipp med Betner, denna gången gör han ståuppkomik i kyrkan och majoriteten av besökarna verkar roade av hans skämt. Kolla in klippet på youtube, http://se.youtube.com/watch?v=XRraxJutMWg.
Men bara för att Betner verkar vara en smart kille kan man ju inte köpa allt han säger utan att kolla upp det först, slog lite i min gamla konfirmationsbibel nu på morgonen och fastnade för bibelverserna:
3:e Moseboken 25:44-46: Vill du ha en slav eller slavinna kan du köpa sådana av folket omkring dig. Ni får också köpa barn till invandrare som är tillfälligt bosatta hos er och sådana i deras familjer som föds i landet. De förblir er egendom och dem kan ni lämna i arv åt era barnsom deras egendom; dem kan ni hålla som slavar för all framtid.
5:e Moseboken 22:23-24: Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden och mannen därför att han lägrade en annans kvinna. Du skall utrota det onda ur folket.
Genast förstår jag varför Mostafa jobbar natttid med att städa på McDonalds för skitlön och Kalle knappast får något straff trots att han har våldtagit Anna, lagstiftarna och arbetsgivarna har läst och lever efter texterna i gamla testamentet.
Köpingar, ringmurar och mobilladdare
Ber om ursäkt för röran i inlägget men min hjärna bearbetar fortfarande helgen som varit.
En timme tidigare än beräknat stannar Swebus på resecentrum, jag tar min packning och springer upp för att hinna med första bussen hem. Helgens äventyr i Nyköping är över och trött är jag, men kul har jag haft.
Igår skulle jag och min vän åka från Nyköping till Norrköping, en resa på sex mil enkelresa, stan skulle avverkas och en jacka skulle bytas. När vi åkte över Göta kanal funderade min vän på om kanalen brukar korsas på väg till Norrköping. Nej, givetvis inte. Vi hade lyckats med bravaden att köra förbi en av Sveriges större städer. En liten diskussion om huruvida vi skulle vända eller fortsätta mot nästa köping, Linköping följde. Beslutet hamnade på Linköping och en stund senare parkerade vi bilen.
Efter en dag på stan innehållandes min favorit, Chai Latte, satte vi oss i bilen hem och hamnade in Norrköping också, vi var ju ändå tvungna att handla mat och Maxi verkade vara ett bra alternativ. Inte illa att åka från Jönköping till Nyköping och få Linköping och Norrköping på köpet. 
Väl hemma i Nyköping igen tog vi en tur till kyrkogården, i mörkret för att sedan hamna framför Stjärnor på is med varsin Dooleys, kan det bli bättre?
Med lite alkohol i blodet och dagens äventyr i minnet somnade vi gott men väcktes plötsligt av min mobilsignal. Klockan var 02.15. Eftersom jag är jag svarade jag givetvis och hörde i andra änden:
- Hanne, jag är full står vid församlingshuset och ska till Max. Jag hittar inte riktigt.
- Okej, men vilken stad är du i? undrar jag med sömndrucken röst.
- Vid församlingshuset.
- Ja, men vilket föramlingshus, vart?
- Ja, men jag är ju i Visby!
- Såklart, svarar jag och kan inte låta bli att le lite för mig själv.
Efter lite diskussion och några telefonsamtal lyckas min vilsna vän hitta rätt och jag kan somna om i lugn och ro. Morgonen efter undrar vännen jag besöker vem som ringer och pratar om ringmurar mitt i natten... Nej, det kan man ju undra.
En tradition jag har när jag övernattar hos vänner är att glömma någonting, denna gång var det mobilladdaren som blev kvarlämnad. Blir väl att plocka fram sin trogna gamla Nokia 3310 om ett par dagar.
